Hoppa till sidans innehåll

Vad är klättring


Klättring omfattar ett brett spektrum av aktiviteter från vandring och bouldering till klippklättring och bergsbestigning. Nedan hittar du en kort beskrivning av de olika grenarna.

Vandring/Trekking

Vandringar till bergshyttor, pass och toppar är en form av bergsbestigning. En vandring som varar flera dagar bland höga berg och i andra vildmarksområden, särskilt bortom allfartsvägarna, kallas idag ofta för trekking. Vandringen förvandlas till en tekniskt mer krävande bergsklättring så snart händerna används för att ta sig framåt. Då utövarna använder utförs- eller telemarksskidor för att ta sig fram på bergen kallas det för skidbestigning.

Alpin klättring

I den alpina sporten möter utövarna inte bara de svårigheter som den klättringen innebär utan även de faror som finns i miljön bland höga berg. Alpin klättring görs i olika stilar; både som friklättring och användning av utrustningen för att snabbt ta sig upp och ned.

Isklättring

Omfattar allt från klassiska isväggar, klättring på frusna vattenfall, istappar och nedisad klippa till att ingå i bestigningen av alpina toppar. Utrustningen som krävs för att ta sig uppåt är bland annat stegjärn och isyxor. Isleder kan ibland innehålla klippklättring och kallas då för mixade leder.

Expeditionsklättring

Är bestigningar av riktigt höga och svåråtkomliga berg, där det krävs en expedition för att ta sig fram till – och för att bestiga – berget. Olika varianter av expeditionsklättring förekommer. I den ena varianten ska så många expeditionsmedlemmar som möjligt nå en eftertraktad topp i höghöjdsbergsområden via normalleden. De optimerar möjligheterna att lyckas genom en omfattande användning av bärare, fasta rep och syrgastuber. Som motpol mot detta strävar den extrema expeditionsklättringen mot att tänja på gränserna på svårare leder utan att använda syrgastuber och fasta rep. I båda varianterna är tidsaspekten den avgörande för att överleva. Ju mindre tid på berget, desto mindre risk för tillbud eller olyckor.

Klippklättring / Friklättring

Turer som är mellan en och tre replängder på klippväggar långa kallas för klippklättring och även för friklättring. Med friklättring menas att endast säkringar och rep används som säkerhet, inte som ett hjälpmedel för att ta sig upp. Detta innebär att en bestigning endast räknas om inga säkringar som placerats i klippan har använts som hjälp för att ta sig uppåt vid bestigningen.

Friklättring delas in i ”Traditionell klättring och sportklättring”. Följande element ingår i:

Traditionell klättring

  • Prestationen bedöms utifrån den stresstålighet som krävs för att klättra en tur.
  • Både mentala och klättertekniska kunskaper sätts på prov.
  • Klättraren ansvarar för placeringen av säkringar eller får klara sig utan dem.

Sportklättring

  • Prestationen bedöms utifrån turens tekniska grad.
  • Rörelsemomentet är det dominerande.
  • Säkringarna består i allmänhet av fasta säkringar, så kallade borrbultar.

Både den traditionella klättringens och sportklättringens stilar kan appliceras på såväl klippor som alpina väggar. Mellan de rena versionerna av traditionell- och sportklättring finns det flera blandade former.

Bigwall- / aidklättring

I den här klättersporten som utvecklades i Yosemite Valley (nationalpark med höga granitklippor i USA) bestiger utövarna klippväggar som inte kan friklättras och använder specifikt utvecklad utrustning, där de med utrustningens hjälp kan bestiga klippklätterleder.

Bouldering

Vid bouldering (från engeslkans boulder-klippblock) klättras svåra klippartier nära marken, vanligast utan rep. Den utrustning som tillåts är begränsad till klätterskor, en kritpåse och en \"crash pad\" (landningsmadrass). Bouldering utövas på såväl naturliga klippblock och klippor som på artificiella objekt.

Inomhus

Idag använder de flesta klättrare artificiella väggar, ”klättergym”, för träning och fritidssysselsättning. Ett växande antal klättrare är aktiva endast på artificiella väggar.

Skidalpinism

Skidalpinism kan ses som en utveckling av det klassiska turåkandet som finns väl etablerat i vår fjällvärld. Att gå topptur, ta sig utför branta fjällsluttningar och smyga fram i trånga pass har alltid lockat den äventyrslystne. 

I tävlingsformen tar de tävlande sig runt en flaggad och spårad bana med inslag av brantare partier där skidorna bärs på ryggen. Antingen tävlas det i soloklass eller i lag med en partner. Solotävlingar innehåller vanligtvis en total stigning på mellan 1000-1600 höjdmeter medan de något längre lagtävlingarna ligger på mellan 1500-2500 höjdmeter.

Utrustningen är antingen telemark eller randonné. För att ta sig uppför sluttningarna används stighudar under skidorna, dessa rycks sedan av på toppen och utför är det valfri stil som gäller. Viss säkerhetsutrustning är obligatorisk och bärs med av deltagarna i lätta ryggsäckar. Obligatorisk utrustning kan variera men vanligtvis krävs; spade, extra underställ, vindjacka och byxor, visselpipa samt tranciever.
Skidalpinism som tävlingsform uppstod i Alperna för ca. 40 år sedan. Sporten kallas internationellt för skimountaineering och utövas av flera tusen aktiva framför allt i Europa. Här lockar sporten en stor publik och åskådarna åker ut bland bergen för att följa de tävlande.
VM arrangeras jämna årtal och EM däremellan. Även en världscup med deltävlingar på flera kontinenter genomförs varje år.

Via Ferrata

Turer som går i brant klippterräng och är utrustade med stålvajrar och metallsteg blir alltmer populära. Ett område som fram tills nu varit förbehållet den tekniska klippklättringen görs tillgänglig genom en noggrann infrastruktur och särskilda säkerhetssystem. Den här formen av klättring är mer vanlig nere i central- och sydeuropa.

Uppdaterad: 2017-02-26 18:09
Skribent: Roel Wijtmans

Postadress:
Expedition Altitud KF Matfors - Klättring
Jan Lundström, Näverbacken 13
86531 Alnö

Kontakt:
Tel: +46 060-558499
E-post: This is a mailto link

Se all info