Hoppa till sidans innehåll

Något om Holmsjö IF


Ingvar Johannesson berätter:

 

De första åren

Holmsjö Idrottsförening bildades 1948 av ett antal entusiaster, som ville bedriva fotboll, bordtennis och bandy i organiserade former. Förste ordföranden i föreningen blev Allan Jonasson. Man fick snabbt mark till en plan i Husgöl, och under det närmaste året gjordes mycket arbete för att få den i ordning. Mot sjösidan behövde den fyllas upp mycket och på motsatta sidan fick det både sprängas och grävas en hel del. Utrymmet kom att utnyttjas totalt, det blev knappt något utrymme utanför sid- och kortlinjer. Vi var många som under matcher ibland kanade nedför slänten mot sjön eller bakom det östra målet. På andra sidan planen mot stenar, berg, grusslänt och publik blev inte närkamperna lika hårda. Man tog hänsyn även till motspelarna på den tiden.

På hösten 1950 togs denna gräsplan, 85x48 meter, första gången i bruk i en träningsmatch mot Saleboda IF. Det var en stor händelse att som ung grabb se en fotbollsmatch live, men resultatet minns jag inte. Utan tillskott av matjord och gödning kunde gräset överleva endast på vissa delar av planen. Det blev alltså till stor del en grusplan. Omklädnad skedde bland buskarna och några tvättmöjligheter fanns inte. Det gyttjebruna vattnet i sjön intill var inte heller inbjudande. Vatten saknades också när omklädningsrummen senare uppfördes med en trång kioskförsäljning och ett litet domarrum mellan de båda lagen.

Redan 1951 deltog Holmsjö IF i den s.k. Östra Pokalserien. Denna bestod av fem lag, förmodligen föreningar utan rutin, som ville pröva någon enklare serie innan man anslöt sig till det vanliga seriesystemet. Lagen i pokalserien var Hasslö, Fridlevstad, Saleboda, Holmsjö och Karlskrona AIK som placerade sig i denna ordning i serien, där man möttes flera gånger under säsongen.

 

Seriespelet

Förmodligen började man seriespela i lägsta Blekingeserien på hösten 1952. Alla serier startade då med en höstomgång och avslutades efter vårspelet. Matcherna spelades på söndagar oftast med start kl 13.30. Man skulle inte kollidera med kyrkans högmässa, som alltid började klockan 11 och i regel varade minst en och en halv timme. Lördagsmatcher var knappast att tänka på, de flesta jobbade då hela eller åtminstone halva dagen. Dessutom var det svårare att ta sig till bortamatcher. Oftast blev det taxi, men det förekom också transporter på lastbilsflak för vissa föreningar.

Holmsjö IFs första matchdräkt bestod av gula tröjor och svarta byxor med getingrandiga strumpor (Elfsborgs färger). Det saknades givetvis siffror på ryggarna. På framsidan fanns någon snörning med möjlighet att dra ihop tröjan vid halsen. Senare ersattes dräkten av blåvitrandiga tröjor med blå byxor likt IFK Göteborg. De tröjorna hade försetts med stora, röda ryggsiffror av något filtaktigt materiel. Tydligen tvättade spelarna själva sin utrustning, eftersom man vid ett tillfälle misslyckades med tröja nummer 10. Den tappade nästan helt den blå färgen och den röda ryggsiffran blev nästan osynlig. Den tröjan blev inte populär att använda efter tvätten!

Tyvärr nåddes inga direkta framgångar i seriespelet. Många matcher förlorades med stora siffror, och vid serieslutet hade man oftast bra skrapat ihop några få poäng. Det blev alltså jumboplats, men utan risk att åka ur denna lägsta serie. Förmodligen förekom inte någon organiserad träning och ofta hade man svårt att samla fullt lag. Förutom spelare från Holmsjö fanns ett gäng från Nävragöl och några från Buskahult de första åren. Det var också ständiga förändringar i laguppställningen. Byten och reserver var inte tillåtna, så oftast fick någon haltande spelare flyttas till en ytterplats och förhoppningsvis ta emot någon boll och i bästa fall slå ett inlägg. Det lyckades ibland!

 

Några profiler

En profil de första åren var målvakten Erik Grönskog. Han var stor och kraftig och med sina drygt 100 kilon var han inte lätt att möta. Erik var mycket greppsäker, gjorde bra utboxningar och fina fotparader, men hade lite svårare med markskotten. Vid förlustkamperna blev det han som fick mest bollhantering. Därför var hans målvaktströja i regel dyblöt.

Backen och holmsjöbon Nils Liljeberg brukade ofta stryka upp det mittbenade håret, som hade tendens att falla ned i ögonen. Det berättas att han vid ett tillfälle stod på mållinjen och fick bollen när försvaret var överspelat sedan målvakten Erik hade rusat ut. Nils dämpade lugnt bollen, strök upp håret och såg sig om innan han spelade bort den. En annan gång vann laget mycket oväntat med 2-1 borta mot Hasslö, sedan Nils resolut slagit in två straffar på exakt samma ställe. För hundrade, (Nils favorituttryck) inget märkvärdigt, sa Nils efteråt.

Åke Persson var lagledare och fick ofta agera springpojke och sköta materielen åt spelarna. Det var dubbar som skulle slås i skorna (ingen hade egna skor då), skosnören som gått av, benskydd som fattades och en hel del annat. Vid ett tillfälle blev han irriterad och yttrade: ”Åke, de bara skriker på Åke! Hur ska de klara sig, när jag dör från dem en gång”! Såvitt jag vet lever fortfarande den forne ölutköraren, medan många av spelarna är borta.   

 

Matchbollen blev snodd

”Holmsjö IF är ett fotbollslag där fotarbetet var dåligt”. Det yttrade Per (Kocken) Olofsson i en av kabaréer som föreningen genomförde för att förbättra ekonomin. Nils Håkansson var med sin goda sångröst den spelare som oftast deltog i dessa aktiviteter.  

Ett återkommande problem för klubben var att grannen bakom klubbens västra mål lade beslag på de bollar som ibland hamnade på hans åker. Efter mycket ordväxling, ibland hjälp av andre grannen, fritidsboende polisen Stig Svennergren, återficks i regel bollarna.

Vid en match behöll han bollen så det var bara att leta upp en lämplig reservboll och lämna den för godkännande av domaren innan matchen kunde fortsätta. Ett hönsnät till flera meters höjd sattes snart upp vid gränsen, men det hjälpte inte alltid. Vid en annan match hamnade bollen på åkern och vi åskådare följde spänt vad som skulle följa. En av bortalagets spelare tog sig runt nätet, klev över muren och hämtade bollen. Tydligen var inte markägaren hemma, eftersom ingen reaktion märktes från huset. Aldrig har väl ett gästande lag fått så mycket applåder vid den planen som när liraren åter satte bollen i spel.

 

Bandy

Man spelade också seriebandy på sjön Sillhövdingen i början av 1950-talet. Tyvärr blev det inte möjligt så ofta. För mycket snö eller blidväder hindrade i regel iordningställande av spelduglig plan. Liksom i fotboll var det svårt att få ihop lag, träningen var ju också minimal. Inför match gick budet att snabbt hämta Ruben Johansson. Handelsmannen Ruben, då på väg mot de femtio åren, hade i sin ungdom spelat bandy hemma i Småland. Han ställde villigt upp och var trots sin ålder och många kilon vassare än de flesta unga spelarna.

 

Bordtennis

I folkparken i Husgöl tränades och spelades seriematcher i bordtennis under några vintrar. Jag såg en match mot Jämjö, där Holmsjö tyvärr, precis som i fotboll, förlorade. Stig Pettersson, Stig på bageriet i dagligt tal, var då den skickligaste utövaren. Andra skapliga lirare var också Bertil Strandberg, Nils Håkansson och vänsterhänte Bo Simonsson. Vid ett annat tillfälle fick Holmsjö arrangera en landskapsmatch i bordtennis mellan Blekinge och Småland i folkparken. Då frapperades man av det nya svampgummit som bl a Ingvar Johnsson från Gammalstorp hade på sin racket. Det hördes ju inget när pingisbollen träffade gummit!

 

Pojklaget

Det tidigare skrivna har jag dels upplevt som åskådare eller hört berättas, men 1955 var det dags starta ett pojklag. Då gällde givetvis 16-årsgränsen och elvamannalag med spel över hela planen. Jag kom med i det åldersmässigt ojämna laget, där de två sextonåringarna Börje Lönngren och Stig Johansson snabbt plockades med i A-laget. Vi tog bara en poäng det året efter 2-2 i bortamötet mot Tving. Det spelades enkelserie mellan de åtta lagen och vi kom näst sist med en poäng och bättre målskillnad än Tving.

Året därpå gick det bättre. Jag minns att vi vann ett par matcher och spelade 1-1 på hemmaplan mot Nättraby. I den matchen hade vi övertaget hela tiden, men kunde trots pressen inte avgöra. Pojklaget hade då fått ”ärva” A-lagets blåvitrandiga kläder, men tyvärr var tröjorna mycket för stora för flera av våra småväxta lirare.

Tillsammans med det årets lagledare, Bo Simonsson, var jag inne i en sportaffär i Karlskrona för att köpa blåvitrandiga strumpor till pojklaget. Tidigare strumpor var dels för stora, dels mycket slitna, lagade och lappade. Vi uppmanades att köpa 11 par med storlek 37-40, samma storlek som den manlige försäljaren använde till sina små fötter. Efter några tvättar hade strumporna krympt ordentligt. För de flesta hamnade då hälen mitt i hålfoten, ränderna gick ned i skon och strumporna räckte knappast upp till knäna. Men visst gick det att spela i alla fall. Jag har ett foto av laget iklädda den dressen, där småväxte Åke Johansson nästan drunknar i den urblekta tröjan med nummer tio. Av spelarna på bilden var jag enda 16-åring, alla övriga var yngre. Vid denna tid hade A-laget återgått till ett nyare snitt av den gulsvarta dressen.  

 pojklag_56

Holmsjö IF pojklag 1956.

Främre raden fr v: Werner Karlsson, Bo Karlsson, Jan-Erik Håkansson, Mats Carlsson, Bo Johansson.

Bakre raden fr v: Lagledaren Bo Simonsson, Ingvar Mårtensson, Lennart Svensson, Ingvar Johannesson, Arne Håkansson, Åke Johansson, Henry Karlsson.

 

Några år med A-laget

Svårigheten att samla fullt lag för Holmsjö IF särskilt till bortamatcherna fanns nästan alltid, och att spela två matcher i rad med samma lag var i princip omöjligt. Spelarnas disciplin att komma till samlingarna var inte den bästa och träningarna besöktes mycket sparsamt. Det var ofta några få närvarande som en stund sköt mot mål. Samlingen till bortamatcherna skedde alltid vid kiosken i Holmsjö och laguppställningen fanns uppsatt på anslagstavlan. Till bortamatchen mot Edestad våren 1956 fanns en trupp med 15 namn och jag fanns med.

Både jag och två 15-åriga kamrater fick plats i elvan där nästan allt var nytt. Jag fick ett par skor, som tycktes passa. Det visade sig under matchen att de var för små och trängde allt värre i tårna och efter matchen hade jag min första blå stortånagel. Det blev flera vid kommande matcher.

Jag spelade högerhalv, motsvarar väl nutidens defensiva mittfältare och direkt efter avspark sökte hemmalagets kraftige center gå rakt igenom vårt försvar. Jag stoppade honom med bollen mellan våra fötter. Han föll över bollen och domaren blåste! Fram kom rättskiparen, tittade mej i ögonen och sa: ”Det där gör du inte om”! Han tyckte att jag hade satt krokben för motståndaren, men även domaren kan ju ha fel. Så debutantens underläpp började darra och jag stammade försiktigt något om att han ramlade. Min respekt för domaren var då både stor och äkta. Den respekten fortsatte under resten av min tid i klubben, så jag undvek både varningar och tillsägelser. Kanske berodde det på denna första avblåsning! Vi förlorade denna match liksom flera kamper i fortsättningen.    

Vid serieslutet efter våromgången 1957 lades A-laget ned i brist på spelare. Främst taxiföraren Olof ”Ville” Johnsson och handelsmannen Erik Stentoft hade ofta otränade fått rycka in. Ingen av dem gjorde bort sig i laget. Ett yttrande fälldes en gång av en åskådare som fick bli spelare för en dag: ”Jag kom hit för att titta på matchen bredvid planen, men jag fick ju se den planen.” Det fanns alltså knappast förutsättningar fortsatt seriespel.

 

Nystart

Trycket ökade ganska snabbt från de uppväxande pojkarna att åter ta upp seniorfotbollen och sommaren 1959 var det dags att börja spela vänskapsmatcher. Vi försågs med egna skor av modernare snitt. Vilken skillnad mot den tidigare åldriga fotbeklädnaden! Till seriestarten på våren 1960 – serierna hade lagts om till vår/höst – startade klubben ett lag i Blekingeserien.

Många spelare var unga och orutinerade och vi var inte samspelta. Sistaplatsen kunde inte undvikas, men vi tog i alla fall 5 poäng. Jag minns särskilt att jag nickade in matchens enda mål i säsongens sista match hemma mot Fridlevstad. Sådant vill man ju komma ihåg!

Säsongen 1961 blev usel. Det var stundom otur och skador, men oftast oskicklighet som gjorde att vi förlorade samtliga 18 seriematcher. Det innebar en särskild notis med svart inramning i tidningen där vi utnämndes till Sveriges sämsta lag. Sådant vill man gärna glömma!

Årets ljuspunkt var när vi överraskande vann kommunmästerskapet i triangelturneringen med Saleboda och Fridlevstad. Vi hade nu bytt dress, bar gröna tröjor, med stort klubbmärke på bröstet, vita byxor och gröna strumpor. Även ett B-lag hade startats iklädda vita tröjor och svarta byxor medan junior- och pojklaget hade övertagit de svart-gula färgerna. Reservlaget gjorde en fin debutsäsong. Efter en förlustmach för A-laget och seger för reserverna fällde någon kommentaren: ”Byt lagen till nästa gång, så blir det kanske två segrar i stället!”

 

Det vände

Året 1962 blev det vändning! Bäst lyckades reservlaget som vann elva av de arton matcherna och slutade tvåa efter Jämjö, som också vann Blekingeserien div II Östra. Vi i Holmsjös A-lag vann 8 matcher och spelade 6 oavgjorda i årets tolvlagsserie.

Juniorlaget nådde under säsongen tabellraden: 12 spelade 5 vunna, 1 oavgjord och 6 förlorade matcher i serien Junior Östra Lands.

Det året var Sibbamåla nytt lag i serien och började med att förlora stort i de första matcherna. På Kristi Himmelsfärdsdag 31 maj skulle de möta Holmsjö i en förmiddagsmatch på Lyckåvallen. Lokalradion fanns på plats, man vädrade Sibbamålas första poäng med kommande historiskt reportage i eftermiddagens sportsändning. Holmsjö IF hade en seger och tre oavgjorda matcher inför kampen, men minnet av fjolårets usla säsong levde kvar. Det blev en nervös match, men med tio minuter kvar lyckades jag nicka in ett inlägg och ett par minuter senare slog Bernt Karlsson in ett fint långskott. Äran var räddad för oss. Radion återvände utan att göra något inslag, bara resultatet 0-2 kom med i eftermiddagens sändning.  

Det året vann vi åter kommunmästerskapet, men denna gång var vi favoriter. Det fanns också ett väldigt go i träningen, sedan Gustav (Pluto) Pettersson från 1961 blivit spelande tränare i föreningen. Det var inte ovanligt att ett 30-tal spelare trängdes på den lilla planen. Därför var det nödvändigt med en större och mera tidsenlig idrottsplats. 1962 blev det sista året som planen i Husgöl användes för seriespel.

 

Anläggningen vid Bredasjön

Under flera år planerades för en ny idrottsplats vid Bredasjön. Föreningen inköpte festplatsen i slutet av 1950-talet, ordnade egna danser och hyrde ut anläggningen för sommaraktiviteter. Det gällde ju att stärka kassan inför anläggandet av planen. Vi medlemmar fick teckna oss för ett antal arbetstimmar. Det ingick i föreningens del av finansieringen. Hur många sådana timmar som fullgjordes vet jag inte, eftersom allt försenades. Vissa flyttade precis som jag från orten, men en del av mitt åtagande hann jag utföra. När jordmassorna hade förts till nya planen spred vi ut dem och jämnade till i viss mån. Det var då vår fysiskt starke lagledare Karl Pettersson (Kalle Ban) hittade den nästan runda sten, som i dag finns fastgjuten utanför klubbstugan. Kalle tog den tunga stenen, bar den ensam över området, och la den där han ansåg att avsparken skulle göras. Lyckligtvis tog någon hand om stenen och såg till att den senare fick sin nuvarande plats.           

Materialet till delar av de första omklädningsrummen var inte nytt. Arne Håkansson och jag rev under två dagar våren 1962 tak och väggar på den slöjdsal som funnits vid Bakareboda skola. När takstolarna första kvällen stod kvar tillverkade spjuvern Arne en taklagskrans och placerade i toppen. Den satt inte uppe så länge. Redan samma kväll monterade Karl Pettersson (han var ju stark), Åke Persson och några andra ned de tunga takstolarna och körde dem till Bredasjön. Nästa kväll kördes resten dit och så småningom uppfördes den första byggnaden. Den var inte färdig när premiärmatchen spelades våren 1963. Jag var tillfälligt hemma på besök från Stockholm den helgen och fick chansen att delta i reservlagsmatchen. Den händelsen har jag sökt förtränga, sedan jag helt otränad gjort en svag insats. Men jag var med när det hände! Att sedan planen snart fick läggas om och att invigningen inte kom förrän ett år senare, det är ju en annan historia.

blekingeserien_div_2  holmsjö_if_skytteliga_62

 

a-laget_62

A-laget efter vinst med 6-2 mot Saleboda hösten 1962.

Främre raden fr v: Sven Lundqvist, Kurt Gustavsson, Olle Svensson, Bertil Ottosson, Lars-Erik Enarsson. Bakre raden fr v: Ingvar Johannesson, Bernt Svensson, Bo Jönsson, Gustav (Pluto) Pettersson, Lennart Svensson, Bo Karlsson.

 

 chockades_domaren 

 

blekingeserien_div_2_2

  

Uppdaterad: 2016-06-08 07:03
Skribent: Preben Madsen

 

 

 

 

Postadress:
Sillhövda AIK - Fotboll
Bredasjön, Bredasjön
37034 Holmsjö

Kontakt:
Tel: +4645591363
E-post: This is a mailto link

Se all info

fribergs_golv

 

 

 

 

folkesson_ny

 vida_logga

 SalebodaDack2 

frese

Pernillas Klipphörna

Tempo Holmsjö

sydöstran

 blt