Hoppa till sidans innehåll

Blåfrusen Ultra 2015


Blåfrusen Ultramarathon av Mats Liljegren


Lördagen den 12 december 2015 genomfördes den fjärde upplagan av Blåfrusen Ultramarathon på vandringsleden Blå leden mellan Domarudden utanför Åkersberga och Vaxholm tur och retur under för årstiden bästa tänkbara väderförhållanden. Den drygt sju mil långa banan bjöd på alla tänkbara underlag och många vackra vyer. Efter att två gånger tidigare ha tvingats avstå start i detta lopp på grund av sjukdom var det för mig en seger bara att stå på startlinjen och en ännu större seger att jag lyckades fullfölja loppet. 

Blåfrusen arrangeras av Jonas Romfelt, Odd Larson och Erland Waldréus. Banan följer vandringsleden Blå leden från Domarudden utanför Åkersberga till Vaxholm och sedan tillbaka samma väg till Domarudden. Underlaget är omväxlande och består bland annat av grusvägar, park- och skogsstigar (bitvis med mycket rötter och stenar), berghällar, gräs, hästhagar samt ett fåtal korta partier med asfalt. Sträckan som ska avverkas inom maxtiden 11 timmar mäter enligt arrangörerna ”drygt 70 kilometer” och enligt mina egna mätningar rör det sig om ungefär 73 kilometer. Banan innehåller ungefär 450 höjdmeter.

Blåfrusen arrangerades för första gången i december 2012. 9 av 22 startande fullföljde premiärupplagan av tävlingen, som avgjordes i djup snö och kraftig blåst. 2013 och 2014 var det i stort sett snöfritt, men blött och lerigt. 2015 var väderförhållandena de bästa i tävlingens historia. Banan var förhållandevis torr och solen sken under stora delar av tävlingen. Anmälan till 2015 års upplaga öppnade i början av september och de 60 startplatserna blev fulltecknade på bara två dagar.

För egen del var årets Blåfrusen ”tredje gången gillt”. Jag var anmäld till tävlingen premiäråret 2012, men tvingades avstå start på grund av sjukdom. Detsamma drabbade mig 2014. Även i år tvekade jag in i sista stund om jag skulle våga ställa upp. En och en halv vecka före Blåfrusen snubblade jag på en rot under ett träningspass och fick då en spricka i ett revben. I några dagar gjorde det så ont att jag inte kunde springa, men sedan blev det successivt bättre och dagen innan loppet hade jag blivit så pass bra att jag bestämde mig för att starta.

Kvällen före loppet gick åt till förberedelser och jag kom tyvärr i säng sent. Eftersom det är mörkt när man startar och blir mörkt igen efter sju timmars löpning är det viktigt att ha en bra pannlampa (om man inte är väldigt snabb). Jag satte i nya batterier i min bästa pannlampa och packade ner två enklare i den löparryggsäck som jag skulle springa med. I rycksäcken packade jag även en vindjacka, en extra underställströja, mössa, vantar, räddningsfilt, första förband, en karta över Blå leden, några energikakor samt en vätskeflaska.

På tävlingsdagen hade jag stämt träff med Tommy Kjellsson vid Mörby Centrums tunnelbanestation klockan 6.45. Vi åkte i Tommys bil till starten vid kurs- och friluftsgården Domarudden, vackert belägen vid Drängsjön utanför Åkersberga. När vi kom fram tre kvart före start var det fortfarande mörkt och någon minusgrad. Vi hämtade ut våra nummerlappar, tog av oss överdragskläderna inne i en stuga och lämnade in våra ”drop bags” för transport till två av vätskekontrollerna. Därefter var det hög tid att bege sig till startlinjen.  

Klockan 8.00 gick starten och det drygt 40 löpare starka startfältet gav sig i väg i riktning mot Vaxholm. Vid det här laget hade det börjat ljusna lite. Jag valde trots detta att ha på mig min pannlampa från start, men jag var nog i minoritet. Redan efter några hundra meter kom vi in på en stig med många hala rötter och stenar. Jag valde att gå en hel del för att inte riskera att snubbla, vilket gjorde att jag hamnade bland de sista löparna. Min taktik för dagen var att gå på de tekniska partierna och på så sätt minska risken för fall och samtidigt spara kraft till de lättsprungna partierna. Efter några kilometer kom vi ut på en grusväg och jag kunde öka farten något. Trots att jag provsprungit banan var jag hela tiden på min vakt för att inte springa fel. De blå ledmarkeringarna är i vissa fall svåra att se (även i dagsljus) och sitter ibland glest.

Vi passerade bland annat Grindtorp, Åby och Sjökarby. Detta parti av banan är en lantlig idyll och vi springer till stor del i utkanten av eller genom hästhagar. Efter ett kort asfaltavsnitt genom Smedby och Åkersbro fortsätter den lantliga idyllen. När vi passerat Stava och tillryggalagt ungefär en mil springer vi under Roslagsvägen (väg 276) i en gångtunnel. Omedelbart därefter kommer en brant uppförsbacke följt av löpning på små tekniska stigar genom ett kalhygge. Vid Ryds-Långbro gör banan en 90-graderssväng och man kommer ut på en mindre grusväg som man sedan följer till Rydbo station. Efter att man korsat järnvägen återstår mindre än en kilometer till den första vätskekontrollen vid Rydbo IP efter 16 kilometer.

Vid denna och de efterföljande kontrollerna serverades ett rikligt utbud av dryck och mat bestående av bland annat chips, gifflar, smågodis, vatten, sportdryck, coca-cola, kaffe och blåbärssoppa. Jag kände mig lagom varmt klädd och lämnade därför min ”drop bag” orörd. Jag hade vid det här laget sprungit i nästan två timmar och kände mig vid ganska gott mod. Det tilltagande solskenet bidrog till denna positiva känsla.

Tre kilometers löpning på stigar och ängsmarker senare korsade jag Stockholmsvägen vid Kulla vägskäl. Därefter följde ett drygt en halv mil långt parti med löpning i skogsmiljö med löpning på omväxlande små skogsstigar (bitvis med mycket rötter och stenar) samt grusvägar. Man passerade bland annat utkanterna av Säby samt genom Stensvreten och Sundby. Efter en brant nedförsbacke följde några hundra meters löpning på en asfaltväg innan man var framme vid Ekefjärden. Nu tilltar skärgårdskänslan lite. Ett par kilometer senare kommer man till Släpan. De följande kilometerna är i mitt tycke de mest tekniskt krävande på hela banan och här är även risken för felspringningar stor. Samtidigt är utsikten vacker. På detta parti av banan hade i år en bäver fällt ett flertal stora träd över leden. Dessa fick man omväxlande klättra över, krypa under eller springa runt (med risk att tappa kontakten med ledmarkeringarna). Det går sakta, men framåt kommer jag och efter ytterligare någon kilometers löpning på bättre vägar och stigar var jag framme vid den andra vätskekontrollen vid ett vandrarhem i närheten av det mäktiga Bogesunds slott. Jag tog för mig av det rikliga utbudet av mat och dryck, men inte heller här rörde jag min ”drop bag”.

Nu återstod ungefär sju kilometers löpning till vändpunkten i Vaxholm. Banan är vacker och mestadels ganska lättsprungen. Man springer ett par kilometer längs med Karlsuddsviken och passerar därefter Tenöbadet och Montebelloudden innan man är framme vid Pålsundsbron som tar oss till Vaxholm. Precis efter bron möter jag Tommy, som redan är på väg tillbaka. Efter två kilometers löpning på Vaxholm var även jag framme vid vändpunkten, som är belägen vid ett ankare i hamnområdet. Funktionärerna bjöd på varm glögg och gifflar. Det kändes minst sagt skönt att halva loppet nu var avklarat.

När jag lämnade kontrollen vid vändpunkten hade jag varit ute i 4:38. Rent matematiskt skulle det således inte vara något som helst problem att klara maxtiden 11 timmar, men jag visste att tempot skulle sjunka rejält efter mörkrets inbrott drygt två timmar senare. Mitt trasiga revben hade hittills inte besvärat mig nämnvärt annat än i branta nedförsbackar, men nu började det göra sig påmint. Sedan jag justerat remmarna på min ryggsäck något kändes det lite bättre. Efter ett par tunga kilometer kändes det bättre både fysiskt och mentalt och innan jag visste ordet av är var jag tillbaka vid kontrollen utanför Bogesunds slott. Den här gången fick jag en grillad varmkorv med bröd och den njöt jag av under det tekniska partiet längs med Släpan.

Löpningen genom skogspartiet gick förhållandevis bra på tillbakavägen. Utan att ta onödiga risker för fall försökte jag springa så mycket som möjligt före mörkrets inbrott. Efter ganska exakt sju timmars löpning tvingades jag tända min pannlampa för att se ordentligt på stigarna. En stund senare var jag framme vid kontrollen vid Rydbo IP för andra gången. Jag hade nu avverkat 57 kilometer, men trots detta gick det bra att springa på grusvägen mellan Rydbo station och Ryds-Långbro. På det efterföljande partiet genom kalhygget innan Stava tog jag det försiktigt och gick mycket. Efter att jag passerat under Roslagsvägen blev underlaget bättre. Kroppen svarade bra och jag kunde springa i ganska bra tempo till nästa tekniska parti ett par kilometer senare. Vid det här laget hade temperaturen sjunkit någon grad under nollstrecket, vilket gjort att de leriga partierna frusit till. Man fick se upp så att man inte vrickade fötterna, men tack vare att jag valt skor med metalldubb hade jag inga problem med fästet.

Jag fortsatte att springa där underlaget var bra och gick där det var stenar och rötter. Det blev tillräckligt mycket löpning för att jag inte skulle börja frysa och jag behövde inte ta på mig mer kläder. Där banan passerar i närheten av Sjökarbyskolan var jag nära att springa fel, men efter lite irrande hittade jag tillbaka till leden. När tre kilometer återstod kom jag till min förvåning ifatt Tommy. Han hade drabbats av magproblem och kunde inte göra sig själv rättvisa sista milen. De sista kilometerna tog jag det mycket försiktigt för att inte snubbla, trots att jag hade krafter kvar. Efter 9:44:53 korsade jag mållinjen vid Domarudden. Jag var nöjd, men kanske framförallt lättad, att jag lyckats fullfölja detta krävande lopp. Mitt skadade revben hade hållit för påfrestningarna och pannlampan samt all övrig utrustning hade fungerat perfekt. Några minuter senare kom även Tommy i mål.

Efter målgång fick jag det snygga ”finisher-linnet” och blev bjuden på grillad korv, kaffe, coca-cola, chips och smågodis. Det fanns även möjlighet att bada bastu, en möjlighet som både jag och Tommy utnyttjade innan hemfärd.

Av de 42 startande i årets upplaga av Blåfrusen var det 36 löpare som fullföljde loppet, vilket var nytt rekord. Segrade gjorde Daniel Nilsson, FK Studenterna, på det nya banrekordet 6:04:39. Daniel hade två och en halv minuts segermarginal till tvåan Fredrik Tedborn, Waxholms OK. Snabbast av damerna var Sussi Lorinder, NSE, vars tid 8:34:19 var dagens 11:e bästa resultat totalt. Arrangörerna skänkte förtjänstfullt 100 kronor till Röda korset för varje löpare som fullföljde motsvarande totalt 3 600 kronor.

Jag kan varmt rekommendera Blåfrusen till alla löpare som gillar ultralopp på omväxlande och natursköna banor. Tävlingen är välarrangerad och de trevliga funktionärerna gör ett imponerande arbete för att hålla oss löpare vid gott mod. Risken för felspringningar, särskilt efter mörkrets inbrott, ska dock inte underskattas, trots att arrangörerna lagt ned ett omfattande arbete med att förbättra ledmarkeringarna och kompletterat denna med reflexer på vissa svårnavigerade partier. Jag rekommenderar därför att man provspringer hela eller delar av Blå leden i en eller båda riktningarna innan loppet.

Resultat

Mats Liljegren      9.44

Tommy Kjellsson 9.48

 

Uppdaterad: 11 JAN 2016 21:41
Skribent: Tommy Kjellsson

Team Skavsåret IF Järfälla

Postadress:
Skavsåret IF Team Järfälla - Friidrott
P-A Allensten, Emaljvägen 12 lgh 1101
17673 Järfälla

Kontakt:
Tel: 0858030614
E-post: This is a mailto link

Se all info