Hoppa till sidans innehåll

Femma på EM och världscupsmedalj i första delen av säsongen


Hej VRF-vänner,

Det har hänt mycket under första delen av säsongen och programmet har verkligen varit intensivt. Från maj har vi tävlat i Europeiska Mästerskapen, två världscuper, Nordiska Mästerskapen och sprint-SM. Trots att det har varit mycket, så har perioden maj-juli rotts igenom med glad stämning i såväl vår båt som landslaget, och dessutom bättre resultat på tävlingarna än vi vågat hoppas.

 

EM var den första stora internationella tävlingen för året. Vi hade inte spenderat nämnvärt mycket tid tillsammans i dubbeln pga den långa vintern och de fakto att det bara var 31 maj den dagen vi satt på startlinjen i försöket. Vi började helt ok och tog oss vidare till semifinal direkt från det inledande heatet men kände att vi hade ett par steg till att utveckla inför semifinalen kommande dag. På semifinaldagen blåste det stark motvind och det var risk för krampkänningar i axlarna redan på uppvärminingen kände jag. När starten gick tänkte jag på två saker: trycka allt jag hade med benen och slappna av så mycket det gick i armarna. Vi flög ut från startblocken och fick tidigt en liten spets på Polen som låg på banan bredvid. Vi fortsatte att mata på över banan och fick ytterligare någon meter ledning när vi passerat 1000m. När vi kom in på sista 500m kände jag att det skulle gå vägen, "om vi ror såhär bra så kommer det aldrig orka ro om oss i motvinden", tänkte jag. Så blev det, Sverige vann semifinalen före Polen och Ryssland. Vi var klara för EM-final, men i mål var armarna så trötta att vi inte orkade höja dom i en segergest. Men vilket kvitto. Vilken säsongsstart!


EM-finalen gick tyvärr inte lika bra som semifinalen, ingenting gick egentligen fel, men vi lyckades inte tajma rodden och balansera anspänningen lika bra. Vi rodde tillslut in på femteplats och hade aldrig med tätstriden att göra. Italien vann före Tyskland och Polen.

 

Nästa tävling var världscup II som gick i Eton på OS-banan. Från EM hade vi fått med oss en ny Filippidubbel att "testa" mellan de två tävlingarna och om vi gillade den, skulle vi skicka den till Korea "om vi blev uttagna att ro VM". Alla dessa frågetecken rätade ut sig ganska fort då vi älskade båten från pass ett och att vi rodde oss till ett brons i världscupen (!). Det var blåsigt även på finaldagen i Eton, men denna gången medvind. Vårt lugn och vårt självförtroende sviktade dock inte en millimeter trots de starka vindbyarna över Eton Dorney Lake och vi kände redan på uppvärmningen att det skulle "gå vår väg idag". Ännu en gång flög vi ut ur startblocken och hade ledning vd 500m rodda. Vi höll oss i delad ledning med Tyskland genom hela loppet och de skiljde bara några tiondelar vid 500m kvar. In på upploppet fastnade vi med årorna i sjögräs två gånger vilket störde vår topphastighet något, och sista 200m blev vi omseglade av Storbritannien på insidan. Känslan när vi gick över mållinjen var ändå obeskrivligt härlig. Vår första VC-final i olympisk klass och vår första VC-medalj tillsammans i dubbel. "Äntligen fick vi uppleva det tillsammans!", sa vi till varandra. Efter två fjärdeplatser på U23VM (2009 och 2010) och femteplats på EM (2013) , har vi varit för snubblande nära för många gånger. Men nu hade vi den, medaljen.

DSC_8478

VC-bronset följdes upp med två NM-guld helgen efter, ett i dubbel damer (i öppen klass!) och ett i scullerfyra tillsammans med junioren Lovisa Claesson (Emmas träningskompis i Öresjö SS) och Sveriges Roddrottning Frida Svensson (Strömstad RK).

 

På sprint-SM var min inspiration ganska låg efter alla upplevelser dittills och jag skulle mer optimalt behöva en veckas återhämtning snarare än 3 x 500m-lopp i Halmstad. Jag kunde inte rå på damerna i den öppna singelklassen och vann tillslut B-finalen vilket gav mig en tredjeplacering i sprint-SM 2013.

 

Helgen därefter var det dags för världscupsfinal i Lucerne. Vi åkte dit med vetskapen om att formen var relativt långt borta och vi tävlade återigen i vår "gamla" båt eftersom den nya var påväg till Korea. Vi märkte snart i inledande loppet att vi inte kunde koordinera rodden likt i VC II. Inför semifinalen gällde bara en sak: att kriga och slita för allt vi hade. Vi öppnade offensivt och vi låg inom top-3 upp till 1000m. Tyvärr höll det inte ända in i mål och vi korsade linjen som fyra. Jag kände mig riktigt arg efter semifinalen, arg och frustrerad över att vi inte lyckades prestera så precis rodd som vi faktiskt kan. Den känslomässiga urladdningen skrämde nog lite liv i benen till b-finalen som gick dagen efter och vi lyckades faktiskt plocka ihop det bra (efter omständigheterna) när vi vann b-finalen före Polen och Danmark. Vi åkte från Lucerne med känslan att vi fick ut vad vi hade i sista loppet och det betydde mycket eftersom en träningsperiod inför VM väntade runt hörnet och nästa chans att prestera i ett lopp var en hel månad bort.

382cdb75a3460cd29e21fe8ce3a6a51d

Fortsättning som berättar om VM-förberedelsernas slutskede kommer härnäst. Stay tuned!

Cec

Uppdaterad: 2016-06-08 07:31
Skribent: Cecilia Lilja

Postadress:
Vaxholms RF - Rodd
Eriksövägen 31
18537 Vaxholm

Kontakt:
Tel: 0854132282
E-post: This is a mailto link

Se all info