Hoppa till sidans innehåll

Landslagsdebut i Spanien


Det här är ett litet reportage, eller reflektion, från tävlingarna vid ungdoms-EM som avgjordes i trakterna kring staden Soria i nordöstra Spanien.

Lite kort sammanfattning först: Onsdagen den 30 juni flög vi från Arlanda och ankom senare till Soria, mitt i natten. På torsdagen var det två mycket lugna träningspass på kartor som gick bredvid stafetten och lången. Dessa gick inte vid samma ställe bör förtydligas, så det var helt olika terräng. Kommer till det senare. På fredagen var det långdistans, på lördagen stafett och på söndagen sprint. Sedan blir det flyget hem på till Sverige på måndagen.

Så, till mina egna tankar kring tävlingarna.

Långdistansen gick i väldigt kuperat tallskog med stora inslag av sandstensklippor och tät vegetation längs marken i form av ungefär en halv meter höga buskar. Tungsprunget med andra ord, men banan började ganska snällt med två plattare och enklare sträckor som jag inte hade något problem med. Därefter en långsträcka upp till det kuperade brantområdet, och jag hade fortfarande full koll på kartan. Tekniken stämde riktigt bra nu, jag fick in ett bra flyt och var aldrig osäker på mig själv. Det var en riktigt skön känsla. Men i dessa backar, efter bara en kvarts löpning började benen dessvärre bli riktigt trötta. Denna kraftiga kupering är man som stockholmare inte riktigt van vid. Men det vara bara att mata på. Huvudet var fortfarande med på noterna, fyran, femman och sexan fixade jag utan några problem. Vid kontroll sex hade jag inte bommat en meter och trots väldigt sega ben låg jag bra till här, en tolfte plats som skulle bli något helt annat när jag väl kom i mål. Mot sjuan kom den första missen, en riktigt rejäl en dessutom. Nu började jag bli trött i hela kroppen och hade svårt att hålla koncentrationen uppe, vilket troligtvis bidrog till misstaget. Jag sprang helt fel på kompassen och tappade totalt avståndsbedömningen och förmågen att läsa av kurvbilden. En rejäl extrasväng blev det som jag tappade tre minuter på. Klantigt. Men jag lyckades ladda om, fortfarande i hopp om en helt okej placering ändå. Det gick ganska hyggligt fram till kontroll tolv. Men där hände något. Min största bom på säkert tre-fyra år gjorde jag då.

 

 

 

Jag försökte tillsammans med en ledare nere på lägret förstå vad jag hade gjort, men kunde ändå inte få klart vad jag hade gjort. Nästan hela sträckan hade jag koll på vart jag var, men sedan har jag ingen som helst aning vad som hände. Jag läste av de första branterna efter vägen, det gula området efter ca 100 meter och åsen som gick ut efter det. Sedan vet jag att sprang precis ovanför stengrupperingen efter två tredjedelar av sträckan. Därefter har jag ingen som helst aning var jag hamnade ändå tills jag läste in mig vid kontroll fjorton efter att ha virrat omkring i ungefär 20 minuter. Nu var loppet kört på riktigt och jag lunkade besviket de sista kontrollerna. Ett lopp som kunde ha blivit helt okej blev istället totalt misslyckat.

Varför bommade jag då? Jag tror att jag blev en aning stressad och passiv. Jag såg att det var en svår kontroll och började tänka att ”jag får inte bomma nu” istället för att tänka ”jag ska spika den här”. Det blir lätt att man blir osäker direkt när man tänker så, man stressar upp sig och tappar fokuseringen (och utan någon fokusering på kartan är det svårt att hålla ihop orienteringen). Det här vet jag att jag tänkte under sträckan och det är troligtvis orsaken till bommen. Att jag var stressad försvårade ytterliggare för mig när jag skulle läsa in mig. Jag kunde inte riktigt bli lugn och koncentrerad utan sprang mest runt utan någon som helst plan på hur jag skulle lösa problemet.

Loppet hade jag lagt bakom direkt efter att jag kom i mål. Det som jag hade gjort, hade jag gjort och kunde inte ändras på. Det var bara att ladda om, det var trots allt två tävlingar kvar och jag tänkte inte springa dåligt på dem. Jag tog med mig de bra bitarna från långdistansen, alltså fram till kontroll sex.

Under resten av dagen lade jag alla tankar om orientering åt sidan. Jag gladde mig åt de andras framgångar, skrattade åt mina egna misslyckanden, var med på invigningen, gick runt i stan och försökte bara att ha kul och slappna av resten av dagen.

Lördagsmorgon och dags för stafett. Jag hade rejäl tur i oturen som fick springa i Sveriges lag överhuvudtaget på stafetten. Vi var fyra killar där nere, men det var bara tre sträckor på stafetten, ledarna tillämpade amerikansk uttagning på långdistansens resultat och då hade jag varit utanför laget. Men en av våra löpare, Fredrik Edén från OK Kåre, hade väggat totalt mot slutet av långdistansen och kollapsade efter målgång. Han fick springförbud till stafetten så att hans hälsa skulle säkerställas till sprinten. Jag fick ta hans plats istället på första sträckan och kände att jag var tvungen att ta chansen och göra något bra av det. Jag kände mig trygg innan start, första sträckor har jag kört många gånger förut och visste att jag brukar gå bra på dessa.

Terrängen för stafetten var mycket speciell. Helt öppen ängs- och betesmark med inslag av branta höjdpartier med mycket snårig skog kring.

Första sträckan började riktigt jobbigt med en seg, lång uppförslöpning till första. Redan här hade jag mjölksyra som turligt nog försvann redan till tvåan då det var nedför. Vid trean kom första missen då jag läste fel på branterna vid mitten av sträckan och hamnade vid höjden norr om kontroll fyra. Efter att jag läst in mig och sprang mot den rätta kontroll mötte jag hela klungan. Men den här dagen tänkte jag inte ge upp, nu var det ett lags prestation som stod på spel. I frustration och beslutsamhet tryckte jag på riktigt hårt följande sträckor och vara ikapp första klungan på väg mot kontroll åtta. Men här blev saker och ting inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag läste helt fel på branterna ännu en gång och trodde att alla andra gick för högt upp och skulle då ha en annan kontroll. Flera andra verkade tänka som jag och vi började leta efter kontrollen. Då jag inte var ensam att börja leta, utan att det var flera andra som också gjorde det, gjorde att jag kände mig säker att vi var på rätt ställe och att som sagt alla andra hade en annan gaffel. Men minuterna gick och ingen kontroll hittades och jag kunde inte läsa in mig någonstans trots att jag i efterhand är 100% säker på vart jag var. Jag letade kring den stora gråfärgade höjden norr om kontrollen. Och jag letade där i säkert fem minuter innan jag till slut förstod var jag var. Uppgivenhet, besvikelse och ännu mer frustration kan beskriva mina tankegångar ganska bra just då. Men när jag tittade omkring såg jag flera andra bra lag runt mig. Norge, Tjeckien och Schweiz för att nämna några. Jag kanske inte låg så dumt till ändå. Nu jävlar skulle det bli åka av! Följande sträckor gick riktigt bra och vid varvningen var jag nästan tre minuter efter. Sista slingan gick bra, tog in nästan en minut och växlade två minuter efter täten. Israel var det som ledde, vilka innebar inget stort hot sett under alla sträckor. De största favoriterna Norge och Finland låg en knapp minut framför.

 

 

 

Min kontroller vid gafflingarna har jag markerat med en pil vid de fallen som jag inte hade den banritade kontrollen.

På andra sträckan sprang Jens Wängdahl, OK Gipen, mycket bra och plockade från den sjunde plats jag kom in som till en fjärde plats. Min stockholmskonkurrent och nära vän Max Peter Bejmer sprang sedan riktigt bra på sista och plockade upp till en silvermedalj.

Det var en mycket fin känsla att laget som helhet gjorde en mycket bra stafett och att vinna ett silver på en internationell mästerskapsstafett kändes mycket bra. Jag hade laddat om från långdistansen och trots en del bom sprang jag ändå jämt mot de andra på min sträcka, det gav mig den lilla kick som jag behövde för att kunna ladda om till sprinten.

På söndagen och den sista tävlingsdagen var det dags för sprint. Vi visste på förhand att det skulle bli en blandning mellan skogssprint, stadssprint och parksprint men hur mycket av varje terrängtyp det skulle vara på banan visste vi inte vilket gjorde att det var svårt att förutse hur banan skulle se ut eller vilka skor man skulle ha.

Det vi visste var att det skulle vara väldigt lite stigning på banan och det var mycket stigning till starten så vi kunde gissa var starten gick och visst fick vi rätt.

 

 

Som ni ser började banan med en del park och skog på toppen av ett berg. Första kontrollen missade jag med ungefär fem sekunder vilket medförde att jag blev en aning osäker. Men de andra två sträckorna gick bra innan det var dags för långsträckan som avgjorde stora delar av tävlingen för min del. När jag letade efter vägval fastande jag direkt för högervägvalet, vilket innebar att jag sprang tvärt höger ut från kontrollen förbi grönområdet och till något som jag trodde skulle vara en gångväg. När jag kom dit visade det sig vara ungefär tvåhundra meter med trappor. Dessa trappor kostade mycket tid och kraft och trots att jag var bland de snabbaste eller till och med snabbast av de som körde det vägvalet, hade jag tappat nästan en halv minut på de som körde vänstervägval. Det visste jag såklart inte ute på banan, jag sprang vidare men hade svårt att hitta flytet. Det blev många onödiga kartstopp och till tian kom nästa misstag. Jag började på ett högervägval och som ni ser på kartan är det ett förbjudet område efter halva sträckan. Men bredvid det området finns det ett stråk där man kunde springa mellan husen. Detta stråk kunde jag dock inte hitta när jag kom dit (vilket alla andra gjorde) så jag fortsatte på vägen till den stora korsningen och fick sedan springa upp till kontroller via trappor och smala gränder. På detta misstag tappade jag ungefär 15 sekunder.

Resten av banan gick bra, men jag kände på mig att jag hade tappat för mycket tid.

Loppet slutade med en tolfte plats, knappt en minut efter segraren. Den placeringen är jag ändå nöjd med trots att jag på förhand att siktat mot en medalj. Efter att ha gjort två dåliga lopp både teknisk och löpmässigt, kunna ladda om och springa till sig en hyfsad placering är jag nöjd med.

 

 

Två individuella lopp utan topplacering gjorde inte så mycket när jag ändå fick kliva upp på pallen efter stafetten.

Det var fantastiskt roligt och inspirerade att åka på ett internationellt mästerskap och få representera Sverige. Det är lätt att tro att det blir en ganska tryckt och osäker stämning i en landslagstrupp där alla är väldigt seriösa och vill uppnå bra resultat under tävlingarna. Men under dagarna i Spanien hade vi en fantastisk gemenskap i truppen, alla stöttade varandra efter loppen oavsett hur man gick. Det var lätt att glömma bort det pinsamt dåliga loppet på långdistansen när alla andra fick mig att tänka på annat och kunde ha kul ändå. Det spred sig mycket positiv energi i truppen och jag fick känslan att alla andra (inte bara jag) kunde känna sig lugna och avslappnade innan start på varje tävling, vilket är väldigt viktigt då alla förutom en var på sitt första internationella mästerskap.

Syftet med lägret var att ha kul, få erfarenhet och en rejäl utmaning fysiskt och teknisk och det kan jag skriva under att jag fick.

 

 

 

Min satsning går nu vidare mot JVM i Polen och nordiska mästerskapen i Stockholm nästa år där en del i förberedelserna blir att åka på JVM-läger i Polen under slutet av sommaren.

Ses på tävlingarna i sommar!

 

Uppdaterad: 08 JUN 2016 02:37 Skribent: Love Berzell

Postadress:
Attunda OK - Orientering
Jörgen Karlsson, Mäster Henriks Allé 37
19274 Sollentuna

Kontakt:
Tel: +46708951600
E-post: info@attundaorienter...

Se all info

Partners


Puustelli