Hoppa till sidans innehåll

Krönika nr 6, Leva med sitt lag


Att leva med sitt lag

 

Engagemang & kärlek betyder oftast en stor uppoffring, men det ger så otroligt mycket tillbaka i glädje & bekräftelse.

Jag har jag varit en del av den avdelning inom föreningen som tar ut lagen till helgens matcher i 8 år tror jag. Den beryktade Uttagningskommitén.

Det har varit extremt lärorikt men också utmanande. För hur vet man om man gjort rätt? Vinner laget så kanske man ändå har tagit ut fel spelare för att någon annan hade spelat mycket bättre, sånt går visserligen aldrig att spekulera i, men jag skulle ljuga om jag sa att tankarna inte finns där.

 

Eftersom jag som person just är väldigt engagerad & verkligen lever med vår förening så tänkte jag berätta hur min dag har varit.

Det var ju så att vårt BK Rudbeck skulle möta Värtans farmarlag idag strax efter halv två. En match jag tyvärr inte kunde närvara vid själv då jobbet kallar just denna helg.

Men nu har ju som tur är tekniken kommit ganska lång. I min smartphone så kan jag ju gå in & kolla livescoringen, hålla koll på laget & följa varje slag, liksom vara en del av matchen utan att vara på plats.

 

Men just idag var det väldigt jobbigt. Eftersom matchen mot Värtan va väldigt viktig för att hänga med i toppen av tabellen så var jag mer eller mindre nervös från tisdagens träning.

Inte vart det mycket bättre av att vi denna helg hade väldigt många spelare att välja på, vilket resulterade i att jag terroriserade den andra halvan av U.K. med säkerligen 25 sms, både sent på kvällen & tidigt på morgonen. Ber verkligen om ursäkt för allt detta hattande med olika idéer & olika uppställningar kamrat Ekstrand, jag lovar att bättra mig.

Men mitt på dagen i torsdags tryckte vi på knappen & la upp laget på hemsidan, nu fanns det ingen återvändo. Nu hade vi vår start-nia.

 

Redan imorse va det tufft, nervositeten fyllde min kropp & jag hade svårt att slappna av. Jag tog mig ner till spårvagnen för att ta mig till det event jag blivit utsedd att arbeta på av min arbetsgivare. Men hur motiverad var jag egentligen? Vart tror ni mina tankar var?

Nu, när jag anlänt till dagens arbetsplats är det bara timmar kvar till BK Rudbecks ”nedsläpp” & jag känner hur mina ben vankar av & ann samtidigt som tankarna maler i huvudet. ”Skulle vi verkligen ha satt ihop dem två” ”Vad händer om det svänger massor på bana 12” ”Hur kommer de att klara av nyoljade banor, vi kanske skulle tagit ut andra spelare”

När det är mindre än en timme kvar märker jag hur mina ögon nästan för varje minut kollar på den stora klockan på väggen. Inte för att jag måste hålla koll på en specifik tid utan bara av rena reflexer flackar min blick något håglöst över både den stora & den lilla visaren.

 

Så var det då dags. Telefonen var påslagen, livescoringen var uppe & mina ögon skådade uppvärmningsslagen. Försökte intala mig själv att detta ska vi fixa, det ska vi ordna, vi är bättre än dem & vi har hemmafördel.

Efter första serien ser det bra ut, vi leder med 4-1 & jag sköter mitt arbete helt okej, trotts att jag titt som tätt smyger iväg med blicken fäst i telefonen.

Men under serie 2 börjar det bli riktigt jobbigt. Värtan spelar bra & vi är inte riktigt med, nu börjar det göra ont i magen på riktigt. Hur ska detta sluta? Kommer de att segla ifrån oss nu? Vad ska alla säga på tisdag? De olustiga tankarna tar över & vandrar iväg med en.

Så jag säger till min kollega på plats att det är dags för lunch även fast jag med handen på hjärtat inte kände för att äta. Det jag egentligen ville göra var att sätta mig på huk & ha blicken fäst i telefonen. För nu var det väldigt, väldigt jobbigt.

5-5 i halvtid & jag vandrar med stissiga steg bort till den mycket välsmakande buffén serverad av inga mindre än Opera Källaren.

Men tror ni maten smakade? Njöt jag av den delikata skagenröran? Svaret är nej! Ivrigt flippandes på telefonen, ena sekunden titta, sen lägga ner den i 15 sekunder för att sedan ta upp den igen. De som såg mig måste ja trott att jag var hysteriskt hispig, men det var i själva verket värre än så.

Efter den misslyckade lunchen, som det är ett evigt under att jag lyckades få i mig, så är jag åter på plats där jag ska sköta mitt jobb, men nu med tankarna helt & hållet i Sollentunahallen.

Här vill jag dock stoppa lite. Nu vill jag verkligen tacka de tappra Rudbeckarna, både på läktaren & på banorna, för efter tre rutor vart jag mycket lugnare. Man såg redan där att detta kommer vi att fixa. Givetvis fortfarande nervös, men ett lugn svepte genom min kropp, detta går vägen.

Så med ett stort leende, avsaknad av att ha en känslomässig ryggsäck på ca. 200kg över axlarna & med något fuktiga ögon konstaterar jag att vi vunnit & jag var jag åter på plats i verkligheten. Extremt lycklig & väldigt utmattad.

Killarna i de röda tröjorna lyckades med konststycket att tvärstänga matchen med en ”fem-nolla” i sista & segerns rus fyllde min kropp & mitt sinne.

 

Men hur kan man fungera såhär? Hur kan jag, 3 mil ifrån matchen, oförmögen att påverka resultatet vara så engagerad så det påverkar hela min dag.

Det kan jag inte svara på, men jag vet att jag påverkas starkt av allt som rör föreningen.

Om min arbetsgivare var nöjd med min insats återstår dock att se.

 

Over & out!

Sportchefen

// Henrik Hedlycke

 

#forzarött

Uppdaterad: 22 OKT 2017 00:20 Skribent: Henrik Hedlycke
Epost: Adressen Gömd

Bowlingklubben Rudbeck

Postadress:
BK Rudbeck - Bowling
Mikael Ekstrand, Stora Skogtorp 2
18433 Åkersberga

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info