Hoppa till sidans innehåll

USM/VSM i Sundsvall 12-13/2

13 FEB 2011 23:26
I ett vinterland…

  • Uppdaterad: 07 JAN 2013 17:52

(tack, Uffe, att jag fick låna låttiteln till ingressen…)

I helgen gick Ungdoms- och Veteran-SM i skidorientering i Sundsvall, tillsammans med URM, en ungdomstävling, och ett VM-test för eliten, proffsigt arrangerad  av Sundsvalls OK på Södra Bergets östsluttning, med start och mål vid Stockviks Skidstadion.

Nu ligger ju Sundsvall inte direkt runt hörnet, men vi ville gärna åka dit (och inte minst fly från rallyt) så att vi bestämde oss att åka tåg från Ludvika till Sundsvall. Den som bara vill läsa om skidåkning och inte om reseäventyr kan hoppa över de nästkommande styckena och läsa vidare ***HÄR***.

Det hade ju snöat ganska rejält natten mot fredag och under fredagsmorgonen, och hela resan började med att vi satt fast med bilen i vår egen infart, inte bara en gång, men tre gånger, och fick undsätta oss själva med skyfflar. De 140m från huset till brevlådan tog således 25 minuter, ny rekord. Det satte ju lite press på tidsschemat, men vägarna var hyfsat bra plogade (även "kostigen" [citat Ewa] mellan Fredriksberg och Sunnansjö), så vi hann till Ludvika med ungefär 20 minuter tillgodo. Det hade börjat snöa lite lätt igen, vi släpade vår ganska omfattande utrustning från parkeringen till perrongen och var glada att resan nu skulle börja på allvar. Tåget skulle komma fram 15:13 och gå därifrån 15:20. På perrongen stod en informationsskylt att det fanns "stora störningar i tågtrafiken" och många avgångar var inställda, men inte vårt tåg, så vi trodde att vi hade minsann tur. Tron fick sig dock en känga när det kom inget tåg vid utsatt tid, och inte lite senare heller. Avgångstiden ändrades efterhand till en halv timme senare, sedan en timme senare, sedan en och en halv timme senare. En snabb sökning på nätet resulterade i informationen att ett tåg hade havererat mellan Kopparberg och Ludvika. Det var då vi gav upp tanken att åka tåg från Ludvika, släpade all utrustning tillbaka till bilen och fortsatte mot Falun, i hopp på bättre tur där. Efter flera telefonsamtal med tjejerna i resebokningen på mitt jobb förstod vi att Falun ändå låg på samma linje Örebro-Ludvika-Gävle, och att det nog inte skulle komma något tåg dit heller, så vi fortsatte mot Gävle. Så småningom kom mer information fram: I Stockholm var depån insnöad (inte konstigt, stockholmarna är ju alltid insnöade…), i Knivsta var det signalfel, och på stationen i Gävle hade ett tåg spårat ur, och det fanns bara två användbara perronger. Vi förstod allt i efterhand att vi hade varit vansinniga, helt ansvarslösa optimister: Vi hade tänkt att åka tåg! I Sverige! På vintern! Med SJ! Det hade man ju kunnat förstå att det är en ren omöjlighet om man hade tänkt efter lite grann.

Lite efter kl 6 på kvällen hade vi kommit fram till Gävle, hittat centralstationen där, lastat ur all utrustning ur bilen igen, parkerat bilen långt borta framför Länsstyrelsen (Varför, varför finns det ingen parkering i närheten av centralstationen i Gävle? Det finns ju till och med i Hagfors! Där går det visserligen inga tåg, men det gjorde det ju inte i Gävle heller…), sprungit tillbaka, halkat på trottoaren. In på stationen (den som inte har försökt att bogsera skidväskor genom en full järnvägsstation har inte haft roligt i livet), en titt på tavlan: Kanon, X2000-tåget från Stockholm mot Sundsvall som vi från början hade bokade platser på var så pass försenat att den skulle gå om en halv timme. Hoppet steg, vi skulle minsann åka tåg, i alla fall de sista 21 milen mot Sundsvall, och med sittplatser och allt. Kanske hade de till och med en kanelbulle kvar på bistron?

Nåja, det gick som det gick. På grund av urspårningen fanns bara vissa spår tillgängliga, vilket i och för sig inte gjorde så mycket, eftersom de flesta tågen ändå var inställda, men det försatte stationspersonalen i djup förvirring ändå. Givetvis kom vårt tåg inte på den annonserade tiden, men istället kom tåget mot Östersund, som också hade ca. 100 minuters försening. Tåget stannade. Folk klev av och på. Tåget stannade. Och stannade. Efter en halv timme (där givetvis vårt tåg inte heller kom) fortsatte tåget sin resa mot Östersund. I ungefär 50 m, sedan stannade det igen, direkt utanför stationen i Gävle, och blev kvar där, och kanske står den fortfarande där, och resenärerna stirrar förtvivlade på Järnvägsgatan i Gävle.

Under tiden hade "vårt" tåg försvunnit från tavlan (och jorden?), men nu skulle tåget till Sundsvall som skulle ha gått en timme senare faktiskt komma in på perrong 1. Alltså den perrong som egentligen var blockerad, och där tåget mot Östersund stod alldeles utanför. Vad skulle hända nu? En tågkollision? En stor tragedi? Nej, det hände självklart ingenting, för det kom ju inget tåg. Till slut, efter nästan två timmar i Gävle gav vi upp, släpade all utrustning tillbaka till Länsstyrelsen och bilen, och vände skutan mot norr, på E4:an mot Sundsvall. Denna europaväg är ibland finfin motorväg, ibland landsväg som får 62:an att framstå som modellväg med utmärkt framkomlighet. Men men, ca. 22:15 kom vi äntligen till fram Sundsvall, hittade hotellet, släpade in … ja, ja, det vet ni redan. Ironiskt nog hade vi varit i Sundsvall ungefär 3 timmar tidigare om vi inte hade försökt att åka tåg…

***HÄR***

Lördag morgon. Vi träffade de andra värmlänningarna, två ungdomar från Grava SK/OK Tyr samt några ungdomar och vuxna från ÖSeT (en skidorienterings-tävlingsklubb från Kristinehamn-Degerfors-Karlskoga-Storfors) vid frukosten och åkte sedan till Stockviks skidstadion några kilometer söder om Sundsvall. Om ni har tittat på SM-tävlingarna i längdåkning förra helgen, så var det samma skidstadion och delvis samma område. (Oh my god! Vi har åkt över samma mållinje som Charlotte Kalla och Marcus Hellner! Kanske i något långsammare takt…) Jan var anmält till USM medeldistans H15, Tim till ungdomstävlingen medeldistans H10, och jag själv till VSM H40 (tävlingsklassdebut i skido!). Veteranerna åkte sprint, men bortsett från distansen hade det inte mycket med sprint att göra, det var ganska så långa avstånd mellan kontrollerna. Det gick bra för Tim, han åkte sin bana på 2,1 nettokilometer på 29:08. Som ensam deltagare (yngst på hela tävlingen!) vann han sin klass. För mig själv gick det uruselt, det här var alldeles för svårt för mig. Inte orienteringen, den hade jag som vanligt inga problem med, men till skillnad från alla andra skidorienteringstävlingar vi har varit på var det här mycket mera stigningar, och ca. 85% av spåren hade bara en skoterbredd, vilket jag alltid har förtvivlat svårt att ta mig uppför i. Jag var ute i hela 97:46, mer än dubbelt så långt än den näst siste i min klass, och har nog svurit rejält under tiden, men å andra sidan - tävlingsledaren hade ju sagt att vi skulle njuta av skogen, och det gjorde jag ju mycket mer än de flesta andra…

 

En annan sak som gjorde det svårare än vanligt var också att det hade snöat mycket även i Sundsvall, och fast arrangörerna hade kämpat hårt att trycka till spårsystemet igen, så var det väldigt, väldigt löst på många ställen. Speciellt fanns det knappt något stavfäste, det är inte lätt att skjuta sig fram om staven sjunker ner upp till en meter i snön. Vi borde ha haft större trugor, jag såg några med trugor som till slalomstavar, det hade varit bra. Undrar var man får tag i sådana? Även där det var pistat med pistmaskin var det fortfarande något löst, men i de små skotertryckta spåren kunde man sjunka in rejält.

 

Jan hade en ganska sen starttid, och det tog väldigt lång tid för honom att komma tillbaka (som vi har konstaterat förut, så är (skid-)orientering ingen speciellt föräldravänlig idrott…). Men vi förstod inte varför förrän vi hade kommit tillbaka till hotellet, duschat, och tittat på Winsplits då han hade flera felstämplingar. Han förstod inte varför, tills vi upptäckte att han hade tagit fel karta, H16 istället för H15! Då hade han akt en längre bana än han skulle ha åkt, och givetvis stämplat på helt andra kontroller. Nåja, förargligt, men detta felet gör han nog inte en gång till.

Banorna var lagda så att det fanns omväxlande ganska få spår (för att skapa utslagsgivande vägvalsmöjligheter) och sedan mycket täta spårsystem på myrar och hällmarker, samt i en bred kraftledningsgata. Tänk er Gastbergets östra sluttning samt den stora kraftledningsgatan där, ungefär så var terrängen. Som sagt var bara en liten del pistat med pistmaskin, resten var smala skoterspår. Oftast var det bättre att åka en längre omväg uppför på de få breda spåren och sedan tar sig nerför på de smala till kontrollen.

På kvällen var det kamratmåltid i en gymnasieskola i Sundsvall, med segrarnas vägvalsanalysis, lite bildspel, samt prisutdelning. Värmland fick hela tre guldmedaljer genom Filip Jacobsson i H14, Martin Ericson i H16 och Olle Adolfsson i H60 (alla ÖSeT). Men alla var trötta, och gav sig iväg direkt efter kaffet och prisutdelningen, vi åkte tillbaka till hotellet, förfasade oss lite över vilken dålig standard melodifestivalen har nuförtiden (som man gör varje år), och lade oss tidigt.

Det stora evenemanget på söndagen var distriktsstafetten där de olika distrikten åker tre sträckor, med möjlig dubblering på andra sträckan. Men även VSM och ungdomstävlingen fortsatte med långdistans. Tim åkte ensam i H10 igen och fick till ett kanonbra lopp, 20:23 för sin bana på 1,9 nettokilometer. Jag åkte Ö1 vilket visade sig vara samma bana, hade inga tekniska problem den här gången, men fick ändå stryk av Tim med en dryg minut ("Pappa, du startade fyra minuter före mig, och jag försökte åka ikapp dig" - det var värst vad ungdomarna har för självförtroende nuförtiden!). Tiden 21:44 räckte dock till vinst i denna tvåmannaklass.

Distriktsstafetten skulle visa sig gruvligt spännade. Värmlandslaget bestod av Martin Ericson från ÖSeT, gårdagens vinnare i H16 på första sträckan, Jan, Filip Jacobsson från ÖSeT, gårdagens vinnare i H14, samt Pontus Kullin från OK Tyr på andra sträckan, och slutligen Jesper Kullin från OK Tyr på tredje sträckan. Dalarna 1 var favoriterna i förhandstipsen, efter att ifjol först ha sopat banan med de andra, och sedan blivit diskade för felstämpling. Även Medelpad och Norrbotten var med i snacket.

Martin tog kommandot direkt efter starten och låg först vid startskärmen som fortfarande var på stadionområdet. Sedan svängde han in mot höger uppför slalombacken medan alla andra fortsatte rakt fram, vilket gjorde oss givetvis lite nervösa. Men det var obefogat, han visste vad han gjorde, och är en j-l på att åka skidor - när han växlade över till Jan, Filip och Pontus syntes inga andra lag till, Värmland låg etta med över 5 minuters marginal före Medelpad, 7,5 minuter före Norrbotten och över 8 minuter före Dalarna 2. Förhandsfavoriterna Dalarna 1 var över 11 minuter efter. De tre famlade lite med kartorna vid växlingen, men det gjorde de flesta andra lagen sedan också, så det gjorde inte så mycket.

Jan, Filip och Pontus hade tidigare kommit överens om att de alla skulle köra sitt eget race, och även här skiljde sig vägvalen rejält, Jan valde också att svänga av mot höger direkt och ta sig uppför slalombacken, vilket tog honom först till första kontrollen, sedan tog Filip ledningen och behöll den under hela sträckan och växlade till Jesper, med Pontus och Jan inte långt efter. Jan gjorde nog sin med marginal bästa skido-tävling hittills, med en tid på ca. 38 minuter för den tuffa 4 km-banan. En skön revansch för kartmissen dagen innan!

Medelpad och speciellt Dalarna 1 hade dock gjort kanonlopp på andra sträckan och knappat in, vid växlingen hade försprånget krympt till 2:21 på Medelpad och 4:42 på Dalarna 1. Vi som stod och hejade var osäkra om det skulle räcka, eftersom Dalarna 1 hade Oscar Sandberg från Säterbygdens OK på sista sträckan som dagen innan hade vunnit H15-klassen förkrossande med mer än 10 minuters marginal på andra platsen. Och det skulle inte räcka hela vägen heller, Jesper kämpade hårt, men hade en tuff dag, och Dalarna 1 vann med ungefär fem och en halv minut. Men Värmland lyckades i alla fall hålla Medelpad, och även Norrbotten, som även de gjorde en fin tredjesträcka, bakom sig. Besvikelsen i Värmlandslägret var till en början stor efter guldvittringen, men så småningom förstod nog våra fem grabbar bedriften, att ha tagit hem en andraplats i distriktsstafetten på USM är sannerligen inte fy skam, speciellt inte med tanke på att Värmland de senaste åren inte ens hade fått ihop ett lag.

Slutställningen såg ut så här:

1. Dalarna 1 (Fredrik Wallin, Filip Bergström, Oscar Sandberg) 103:24
2. Värmland (Martin Ericson, Jan Dalheimer/Filip Jacobsson/Pontus Kullin, Jesper Kullin) 108:51, +5:27
3. Norrbotten (Kalle Henriksson, Rasmus Wickbom/Robin Sahlen, Nils Henriksson) 113:37, +10:13
4. Medelpad
5. Dalarna 2
6. Uppland (här åkte förresten Jans kollega som ungskogsjournalist, Waldemar Andersson från Norrtälje, andra sträckan)
7. Stockholm
8. Dalarna 3

Ett stort grattis till silvermedaljörerna!

Tjejerna åkte givetvis också distriktsstafett, och här vann Dalarna 1 före Dalarna 2, Norrbotten, Medelpad 1, Medelpad 2 och Södermanland. Värmland hade tyvärr inget lag med (och inte en enda ungdomsåkare på tjejsidan, orienterande och skidåkande tjejer i Värmland, var är ni???)

Det här var rafflande och väldigt kul, och alla hoppas att få ihop ett Värmlandslag även nästa år. "Stjärnan i laget", Martin Ericson, är junior då och får inte vara med längre, samma gäller Jesper Kullin, men Jan, Filip och Pontus har minst ett år kvar som ungdomar, och kanske finns det ju några fler som kan tänka sig att åka?

Och så var det prisutdelningen och dags att åka hem. Den här gången var det ju inte frågan om att åka tåg, och vi åkte de 46 milen på ca. 6 timmar inklusive raster. Eftersom vi kom förbi Mohed där O-Ringenstaden kommer att finnas i sommar passade vi på och rekade lite där (nej, givetvis inte i de avlysta områdena, bara på flygfältet). Några observationer från hemresan:

1. Hälsingland är vackert. Och märkligt. Mellan Bollnäs och Alfta finns det ett litet samhälle som heter "Stora Blindtarmsvägen". Där skulle jag inte vilja vara brevbärare…
2. Riksväg 50 mellan Falun och Söderhamn är riktigt dåligt. Bättre att åka via Gävle till O-Ringen.
3. Mellan Bollnäs och Falun finns det mycket skog. Väldigt. Mycket. Skog.

Och så vill jag passa på att tacka Lars-Olov Ericson från ÖSeT att han har organiserat resan, Lars Jacobsson från ÖSeT som var lagledare till stafettlaget, samt Värmlands Skidförbund som har bekostat ungdomarnas hotellrum samt deras kamratmåltid!

Har du läst ända hit? Vilken uthållighet! Nästan som jag på sluttningarna på Södra Berget…

Lite bilder med kommentarer finns i vår bildstream.

Skribent: Matthias Kalle Dalheimer

  

             VÄLKOMMEN TILL HAGFORS SKIDFÖRENING 

 

 

 

    

Postadress:
Hagfors SF - Skidor
Fredrik Svensson, Videvägen 5
68333 Hagfors

Kontakt:
Tel: 056314644
E-post: This is a mailto link

Se all info