Hoppa till sidans innehåll

Min historia: Emma Johansson

20 SEP 2022 19:36
- Nu lever jag  i mammarollen
  • Uppdaterad: 20 SEP 2022 19:36

Vår klubb har fostrat två av landets allra främsta damcyklister, Emma Johansson och Christina Vosveld. De ingår i ett spännande projekt som Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap har startat.

Idrotten har i många fall varit ojämställd där män och deras verksamheter och prestationer på olika sätt prioriterats, värderats och erkänts i större utsträckning än kvinnors idrottsliga gärningar.

I detta projekt, som genomförs i samarbete med RF-SISU Västernorrland, Region Västernorrland, Mittuniversitetet, Västernorrlands Museum, Föreningsarkivet Västernorrland och länets kommuner, är målet att samla in berättelser, bilder och material från kvinnor som varit aktiva eller ledare inom idrotten i Västernorrland från 1940-talet fram till idag. och kvinnors villkor för idrott.

De insamlade berättelserna och övrigt material ska sammanställas till en bok och en utställning. Utställningen ska turnera runt i kommunerna och avslutas med en seminariedag på den Internationella Kvinnodagen den 8 mars 2023.

Exklusivt för klubben kan vi redan nu presentera Emmas och Christinas egna ord.

Här är Emma Johansson

"Jag växte upp i Kyrkdal, en liten by mellan Kramfors och Sollefteå. Det var vi tre syskon; storebror Johan och lillebror Jonas. Fritiden handlade mycket om att åka skidor och spela pingis. Började tävla längdskidor på distriktsnivå. Min pappa försökte lära mig den nya skatetekniken, men jag ville bara köra klassiskt.

När jag skulle börja i årskurs fyra flyttade vi till Sollefteå och då började jag tävla mer på allvar i Sollefteå skidklubb. Det var väldigt seriöst med hårdträning och alltid kallt, har aldrig gillat det. Men det gick bra med tävlandet och det var nog genom skidåkningen som jag skapade en bra grund.

Varje år ordnade skolan en tiokamp och en av grenarna var mountainbike. Oj, vad kul med mer lek och bra sommarträning inför skidsäsongen, tänkte jag.

Samtidigt började min bror Johan träna mountainbike med Forsmo IF. Jag hängde på med en tung 2 000 kronorscykel från OK. Skruvade bort pakethållaren och började tävla som tolvåring. Stockholmarna kom med sina värstinghojar, men det visade sig att jag hade kapacitet att hänga på dem. Det sporrade mig och dessutom var cykeltävlingarna mer på lek än skidloppen.

När det var dags att välja sport var mitt val givet. Sökte in till cykelgymnasiet i Skara och började där månaden innan jag fyllde 16 år. Det var ett stort steg att flytta långt hemifrån, sköta sig helt själv, jämfört med tryggheten hemma.

Jag hamnade i ett bra gäng. Vi tjejer tränade alltid med killarna. Första året blev det mest mountainbike och jag hade ingen tanke på landsvägsvägscykel. Eftersom vi tränade mycket på landsväg så måste jag ändå skaffa mig en sådan cykel.

Hade inga planer på OS-medaljer då och levde i nuet och såg det mest som ett stort äventyr.

När jag började i trean bestämde jag för mig satsa mer på landsväg. Min klubb i Sollefteå hade inte den grenen i sitt program och då valde jag att ta kontakt med Härnösands cykelklubb, som hjälpt mig på hemmaplan, under hela min karriär.

Det var mycket plugg under gymnasietiden. Gick naturvetenskapliga programmet och jag blev den första eleven någonsin som fick gå ett fjärde år. För mig var det jättebra. Fick mer tid med läxorna och cykelträningen. Idag väljer de flesta det alternativet.

Jag blev mer och mer biten av landsvägscyklingen. En ny dimension med taktik och rävspel, det fascinerade mig.

Blev uttagen till VM i Portugal efter segern i junior-SM, 2001.  Punkterade på tempot och blev sist, men det gick bättre i linjeloppet, tror jag fick placering 18.

Jag valde spanska som andraspråk under gymnasietiden. När skolan slutade stod jag i valet att satsa eller inte. Ville bli proffscyklist och tänkte att det skulle vara kul att åka till Spanien och tävla för någon klubb. Fick kontakt med en klubb och tillsammans med min kompis, Emma Grenestam bilade vi ner. Vi körde några tävlingar den hösten, mest i lopp tillsammans med herrjuniorer.

När vi åkte hem bestämde vi oss för att stanna till hos cykelfamiljen Dekkers i Nederländerna. Härnösands cykelklubbs Christina Vosveld ( 10 SM-guld) känner dem väl från hennes karriär. Säsongen därpå åkte jag ner till dem, bodde i deras tvättstuga och hjälpte till med barnpassningen.

Så kom den första stora tävlingen, minns att det var ett etapplopp. Fick hoppa in i ett spanskt lag som hade en lucka. Det blev som jag hade drömt om. Trivdes direkt jättebra med tjejerna och ledarna. Blev elva på första etappen och var jättenöjd. Men det tog slut redan på andra etappen efter en krasch som resulterade i ett brutet finger.

Tänkte att där gick min chans, lika bra att åka hem, nu får jag ingen ny.  Men de var nöjda med min insats och jag fick köra i världscupen lite senare. Blev 21:a och fick ett proffskontrakt med dem. Det var liten lön, men jag behövde bara fickpengar. Allt det övriga; cyklar, boende, resor och mat stod proffslaget för.

Det var en familjär stämning i laget, inte kniven på strupen. För mig var det helt optimalt att starta karriären där. Vi skrattade, cyklade och inget blodigt allvar.

2006 träffade jag min blivande man Martin Vestby från Norge, i samband med cykelgalan i Falun. Han cyklade för ett belgiskt proffslag och bodde i Belgien som nu blev den fasta adressen under min cykelkarriär.

Flytten innebar att det blev mer fokus och press på att prestera. Var mätt på det gemytliga i mitt gamla lag och kände mig mogen att ta ett nytt steg. Skrev på för ett större belgiskt proffslag och Martin blev min tränare. Han är den person som har betytt allra mest i min utveckling. Vi satte upp tydliga mål och efter sjätteplatsen i VM 2007 ringde förbundskaptenen Hans Falk och berättade att jag var uttagen till OS i Peking. Det kändes jättestort.

Vår plan var att OS skulle bli ett delmål inför London OS fyra år senare. Efter det skulle jag gå i ”pension”.

OS-silvret i det dramatiska loppet vände upp och ned på tillvaron. Det var Skandinaviens första medalj. Vi blev inbjuden till svenska ambassaden och andra tillställningar. Jag hade ingen vana att hantera media. Dubbla världsmästarinnan Susanne Ljungskog var det stora affischnamnet. Nu var allt fokus på mej. Det tog en massa energi inför tempoloppet senare i OS. Men lärde oss en massa, bland annat att tacka nej. I fortsättningen fick Martin vara min manager och sköta kontakterna med media och andra. Jag skaffade också en ny mobil och ett nytt telefonnummer. Så här i efterhand var det ett klokt beslut, jag var nära att bli utbränd.

Kände nu att jag hade fått ett genombrott, var etablerad i världseliten och planen var nu OS i London, 2012. Inför säsongen laddade jag upp på Kanarieöarna, ett ställe som jag har varit och tränat på flera gånger. I en utförslöpa uppe i bergen, fick jag möte av två bilar som tog upp hela vägbanan. Min enda chans var att försöka komma emellan dem och förhindra en krasch mot bergväggen, men det blev för tight och jag kolliderade med bilarna och bröt båda nyckelbenen. Det blev operation i Belgien och snabb rehab, ville inte missa den så viktiga försäsongen inför OS. Jag var i bra form inför loppet i London, men hade inte den mentala orken att gå med i den avgörande utbrytningen.

Det var en tuff säsong och jag tog hjälp av en mental coach att bearbeta olyckan, sluta älta saker och gå vidare. Den kraschen blev viktig för att finna rätt tankesätt - att ta bort ordet inte och i stället tänka vad kan jag göra bättre.

Jag blev världsetta efter tävlingen Baskien i april och inför OS i Rio, 2016, var jag en het guldkandidat.

Jag hade stor respekt för banan i Rio, den var väldigt krävande. I slutet handlade det bara om att överleva och jag gick på autopilot i sista backen. Jag hade vunnit om jag dragit upp spurten, men det var mycket under loppet som var stolpe in. Utan all erfarenhet hade jag inte varit med i medaljdiskussionen. Självklart är jag stolt över silvermedaljen, som blev ett fint avslut på min långa cykelkarriär och att få ha min familj på plats kändes också bra.

Idag bor jag (har dubbelt medborgarskap) och Martin i Tönsberg, Norge. Martin är sportdirektör i ett australiskt proffslag och reser en hel del jorden runt. Vi har barnen Morris, 4 år och Moa, 2 år som föddes med Downs syndrom och ett hjärtfel. Hon har opererats och allt har gått bra. Vi väntar nu vårt tredje barn.

Mammarollen tar en massa tid men jag hinner med att jobba med TV.  Det började i SVT som sände VM 2017. På grund av familjesituationen och resor till Stockholm blev det svårt att kombinera. I stället blev det norska TV2 som sänder mycket cykel. Sporten är så mycket större här jämfört med i Sverige. Norge har flera världsstjärnor. I sommar sänder TV2 Tour de France i där har jag rollen som expertkommentator.

Förhoppningsvis får Norge fram fler duktiga damcyklister, så att det blir mer TV-jobb i framtiden. Det är riktigt kul att jobba med det. Sysslar också med föreläsningar när tid medges, bland annat för unga cykeltjejer i Sverige. Ett sätt att betala tillbaka för allt vad sporten har gett mig.

Det är förstås positivt att damcykel visas i Tv-kanalerna, det ger mer sponsorer och pengar till sporten. Idag har de stora herrlagen egna damlag med samma minimilön som herrarna. Jämställdheten har blivit bättre och det är stor skillnad jämfört med de åren jag var aktiv. Historiskt har de styrande i UCI (internationella cykelförbundet) varit konservativ på det området.

Det är för sent för en comeback för egen del, men jag är tacksam för allt och för att jag har cyklat med hjärtat".

Berättat för Ola Thelberg

 

Emma SM.jpg

Emma Johansson skär mållinjen som Svensk mästare på toppen av Kinnekulle. Ett av hennes många SM-guld. Foto Gunnar Stattin

Nr 2 Emma Martin.jpgMötet med blivande mannen och tränare Martin Westby innebar ett stort lyft för Emma Johansson. Foto:Ola Thelberg

Nr 3. HCK Emma.jpgEmma Johansson representerade Härnösands cykelklubb under alla SM-starter. Foto:Jens  Näsman

Emma_ettanbild.jpg

Klassisk bild. Emma efter att tagit Sveriges första medalj i OS i Peking 2008. Foto:TT

Emma torget.jpg

Emma  tillsammans  med klubbens cyklister under ett träningspass inför hyllningarna på Stora Torget efter OS-silvret i Rio. Foto:Martin Vestby

Skribent: Ola Thelberg
E-post: This is a mailto link

Välkommen till Härnösands Cykelklubb

Under åren har vi fostrat Emma Johansson, Christina Vosveld, Sven Hamrin, Bengt Höglund, Anders Silén, Magnus Ohlin, Anna Högström, Emmy Thelberg, Tomas Kristoffersson, Axel Lindh, Erik Gunnarsson, Edvin och Vilgot Lindh med flera. Medlemsavgiften är 200 kronor och 300 kronor för hela familjen. Betala avgiften på vårt bankgiro 937-0693

 Vi stöder HCK

Härnösands_logotyp
Ange alt-text här.

 

 
 

Postadress:
Härnösands CK - Cykel
Bo Selin, Hässjevägen 18
87153 Härnösand

Kontakt:
Tel: 061124580
E-post: harnosandsck@gmail.c...

Se all info