Hoppa till sidans innehåll

IronMan Kalmar 2018

22 AUG 2018 21:51
IronMan i Kalmar är genomförd med rekordmånga deltagare från klubben. Det bjöds på otroliga kämpainsatser, krasch, lite för lång simning men framför allt flera nya IronMans. Läs några Racerapporter nedan.
  • Uppdaterad: 22 AUG 2018 23:21

Stefan Jonsson

Har under min simträning legat på en hastighet som motsvarar ca 1.35 på 3800m. På IM så gäller självseedning och startleden var 1.30 och 1.45 vilket gjorde att jag ställde mig mitt i 1.30 ledet. När starten gick för de snabba så började vi tegelstenar på att gå framåt. Väl framme vid kajkanten så hade 1.45 skylten passerat mig med råge 😱

Väl i vattnet så simmade jag på som vanligt, dvs i ett sicksackmönster. På bortre långändan så stod det några båtar och tittade på. Kändes ofint att inte simma ut och hälsa på dem nästan 100m från de gula bojarna. Kanske lite onödigt. Efter vändningen så gick det iaf bättre. Inne vid kajen så visade klockan 3000m. Härligt tänkte jag, bara 800 kvar..... simmade på en bra stund till och kom fram till en skylt som det stod 3000m på... wtf!!!

Väl uppe ur vattnet och nästan 4200m!? så var det dags för byte till cykling. Eftersom jag före loppet bestämt att ta det lugnt och byta till torra kläder så blev det så. Inte så lätt att få på torra kläder på en blöt kropp. 10 min senare kom jag iväg på cykeln.

Fördelen att vara som en sjunkbomb på simningen är att man är bättre än de flesta på cykeln. Jag flög förbi 100-tals människor i alla storlekar. Jag försökte hålla 32 km/h vilket funkade bra i 12 mil. Inne Kalmar så började jag bli lite yr i huvudet trots att jag kände mig pigg. Lite orolig för att vägga så satte jag mig upp på cykeln och åt lite extra. Fortsatte i lugnare tempo i ett par mil. Någon km innan banan vände så såg jag Laszlo och sen Jocke en kort stund senare. Jag trampade på och kom tillslut ikapp Jocke. Hejade lite på honom och det är ju alltid lika upplyftande att träffa honom.

T2 gick något snabbare(7min) och ut på löpningen. Kändes märkligt att gå ut på ett marathon när man är jättehungrig. Normalt laddar man i flera dagar innan ett sånt, men inte idag. Mina ben fungerar bra vid byte från cykling till löpning så även idag. Kändes jättebra och jag passade på att käka banan och energibar på första stationen. Löpte på i ca 6 min tempo men efter ca 7 km så kände jag en liten sten i ena skon. Jag stannade och plockade ur den och då fick hjärnan smak på att stå stilla 😱 P-A hade sagt åt mig innan att springa så länge det går för har man väl stannat så är svårt att springa sen och klart P-A har rätt. Han är ju kung på det här. Efter denna fadäs så blev det gå springa gå resten av vägen. Otroligt skönt att få det sista det sista armbandet vilket indikerar att man får gå i mål. Jag lovar att närmare känslan att man är en rockstjärna än sista km in mot mål kommer man inte. 100-tals high fives så möter man speekern som säger de efterlängtade orden ”Stefan you are an IRONMAN”

Stort tack till alla som var med och tävlade och hejade. Så jäkla roligt det var! Så roligt så jag redan anmält mig till nästa år 😊 hoppas på ett stort gäng även då.

Over and out
IM Stefan

 

Peter Sundman Peter Sundman IM 2018

Det fanns egentligen inga planer på att anmäla mig till Ironman Kalmar 2018.
Timingen var helt fel. Nytt hus som vi bygger på. Altan, tomt och övervåning mm. Barnen måste ju få klart sina rum. Jag hade under en längre tid försökt få ordning på kroppen och div skador. Diskbråck i nacken och i ländryggen och samtidigt hade ett muskelfäste släppt i axeln och besvärade.
I september åtgärdades axeln med operation och efterföljande sex veckor i mitella och lång rehab väntade. Då en efter en i vår utomordentliga triathlonklubb anmälde sig till Ironman i Kalmar så ville jag inte missa det tåget.
Skador, husbygge mm hade satt sina spår även i huvudet och kanske var det egentligen bäst att bara hoppa över denna energitopp från anmälda medlemmar och stå över? Bättre att försöka hitta lugnet och inte stressa över mer saker att göra.
Men det skulle bli för kul att missa. Går det så går det, fick det bli. 13 st anmälda inklusive syster yster Ulrica. Det går bara att inte missa.
Upplägget var att träna styrka. Måste få bukt med skador och framför allt ryggen och axeln. Rehab träning för axeln och ca 12 besök hos sjukgymnast.
Som för så många andra så dyker det ändå upp småskador som sätter små och stora käppar i hjulen. Ca fem veckor innan IM så blev det halt i löpningen. Löparknät var tillbaka. Sedan var det foten som besvärade då jag äntligen hade börjat springa sakta och kort. Fick behandling tre gånger fram till tisdagen före Ironman. Klartecken att köra! Bära eller brista utan större skadeframtid, var det.
Så jäkla kul att vara på plats inför ett stort lopp som IM med klubbkompisar och familj.
Kände mig rätt lugn inför lördagens start. Kanske lite för lugn. ”Det ordnar sig”. Jag hade ju gjort detta två år tidigare. Istället blev det lite stressigt. Fick inte till planen så bra som jag ville. Påsarna, blue for bike och red for run var inte klar förrän strax innan bike check in. Gjorde att det blev ett stresspåslag som var rätt onödigt. Hjärnan tenderar att gå in i någon form av grottstadie då tankarna inför loppet svävar fram och tillbaks.
Ställde mig tillsammans med klippan Jocke även detta år vid starten av simningen. Tyvärr hördes inte nationalsången eller Kentas ”Just Idag är jag stark” så bra denna gång, pga öronproppar.
Jenny anslöt till oss där vi stod. Vi höll oss till höger så vi skulle få en bra start och inte hamna för nära första vänstersväng där det blev alltför trångt 2016. Startfållan var 1h 20min men när vi gick fram emot start så kom skylten för startfållan 1h 30min och gick förbi oss. Försökte att behålla lugnet och ner i vattnet.
Nu var loppet i gång. Kom snabbt in bra i simningen. Hittade fötter som jag sam på men det kändes som det gick för sakta. Simmade sakta igenom fältet och plockade placeringar. Kändes riktigt bra. Under en längre stund ut på det första ”benet” så hamnade jag stundtals själv. Simmare till höger och en bit till vänster. Bra samtidigt som jag inte fick någon drafting från andra simmare.
Tillbaks in mot hamnen så kom jag och några andra lite för långt ut till vänster och till mitt förtret så såg jag att det var en lång bit in till nästkommande högersväng. Det blev sedan väldigt trångt in mot den första lilla bron vi skulle under. Smalt och det gick saaaakta. Fanns ingenstans att ta vägen. Simma över andra eller snällt vänta, lugna sig och sakta simma framåt.
Det öppnade upp sig senare. Lite kramp gjorde sig till känna i höger vad men inget som besvärade. Kanon! Då började jag bli pinknödig. Nej! Skall jag behöva pinka innan cyklingen?! Nej nu blev det fokus på att försöka att simma samtidigt som det vore bra att lätta på trycket. Nej det går inte.. Men till slut så fungerade det. NEJ jag är inte ensam om att pinka i våtdräkten =).
Kände mig stark i simningen ca 1h 20 min och väl uppe så stötte jag på P-A som också just kommit upp ur vattnet. Växlade några korta ord på väg fram till min Blue for bike påse. Hade just inte så brådis och snackade även med andra medtävlande medan jag fick av mig våtdräkten och på med cykelhjälm mm. Gick ganska bra i T1, ca 4 min ut på cykeln. Kom i gång och fick i mig lite dryck och tryckte en gel ganska snabbt. (det som jag enklast kom åt att äta). Cyklingen flöt på riktigt bra. Även här plockade jag cyklister hela tiden. Tittade då och då på klockan och såg att jag låg på en för mig snabb fart. Hade 5km snitt på över 39km/h och låg ofta över 34km/h. Ganska bra sidvind söderöver på Öland. Tyvärr missade jag båda chanserna att plocka flaska i första vätskekontrollen. Ev hade jag för hög fart förbi och lyckades inte att greppa flaskorna. Dumt. Det får inte hända igen.
En lite olustig incident hände på Ölands östra sida på väg norrut. Framför mig hade jag en triathlet från Kalmar som låg utsida och vi höll högre fart och var på väg att passera andra. Plötsligt small det till och han körde rätt in i en ”sergeant”, den där rödgula skylten som delade vägen och påvisar vilken sida man kör på. Han klarade sig från att syna asfalten som genom ett mirakel. Hans flaskor for åt alla håll och skylten gick i bitar. Jag var snabbt nere och bromsade och vi klarade oss alla tre med troligen ganska höga pulstoppar.
Den jobbigaste delen var Ölands Alvar. Cyklingen tar oss tillbaka rakt över Öland i västlig riktning med ganska tuff motvind. Kröp ihop ordentligt och tryckte på i motvinden.
Började närma mig Färjestaden och en växande huvudvärk kom. Hmm hade jag druckit för lite? Åt och drack lite mer och fick efter några mil bort huvudvärken. Toppen!
Sista km in mot växlingen drog jag ner på farten inför växling och löpningen. Tid cykling ca 5h 30 min.
Väl inne i T2 och vid min Red for Run påse så kändes solen och värmen för första gången väldigt påtagligt. Magen tyckte det var dags för ett toabesök redan innan jag kom ut från T2.
Löpningen kändes bra, även fast alla andra sprang om mig. Min fart på cyklingen var inte kompatibel med min fart på löpningen men det var väntat. Tittade på klockan och såg att jag höll 5:35 i snitt. Måste vara fel tänkte jag för det gick sakta. Men nej, drog ytterligare ner farten då jag vet att jag inte skulle klara av den farten i ett marathon, 42,2km. Tackade nej till Erikas och Elinas försök att servera mig vid den kommande ”self service” kontrollen. Ett beslut som tyvärr skulle få konsekvenser. Mina Elektrolyt tabletter hade jag tappat i T2!!! Kl var nu ca 14, solen och värmen kändes rejält. Hade svårt att få i mig något att äta så jag valde att dricka av vätskekontrollens Enervit sportdryck. Hade ju inte testat det alls och jag vet ju att min mage inte tål det. MEN av två dåliga saker, enbart vatten och ev inte få i sig salt och elektolyter eller chansa och dricka Enervit. Jag tog chansen. Det gick INTE!! Magen rasade men jag fortsatte att dricka det och varva med besök på toaletten. Väl inne i staden ut mot det andra varvet tog jag tre kapslar salttabletter men missade själv att plocka på mig nya tabletter av elektrolyter som jag hade gett till min fru Erika utifall jag just skulle tappat en påse.
Första varvet på löpningen var tuff med värmen, magen som kraschat och alla toalettbesök. Att kränga av en blöt långärmad speedsuit och än värre ta på sig den igen efteråt var som att ta på sig en våtdräkt varje gång. Foten ömmade och där var det nära att jag skulle kliva av.
Sista varvet var ändå lättast. Jag hade nu fått fler salttabletter, GT energitabletter och mina Elektrolyter. Ingen mer Enervit sportdryck. Endast ett besök på toaletten på avslutande varvet.
Tappade enligt min garmin ca 35-40 min på samtliga 10 toalettbesök.
Lite synd men väldigt glad i mål till slut på en tid av 12h och 39 minuter.
Förutom den otroliga Kalmar-publiken så är det otroligt stärkande att få alla hejarop från tillresta supportrar från klubben. Melinda verkade vara överallt längs med marathonsträckan. Där hon inte dök upp fanns andra bekanta ansikten. Tack alla ni för er support! Rörande bra!
Ännu en gång en high five med speekern Paul och orden, ”Peter! YOU ARE AN IRONMAN!”
Gör även som Jocke med flera, tackar min fru och familj att ni står ut med mig och delar mina drömmar. Vilken support! Elina 11 år som var med hela dagen från tidig morgon, kl 4:30 till 01:00. =)

Så otroligt kul och inspirerande att se sina klubbkompisar kämpa och slita med leenden och ”high fives” Tårarna kom denna gång då syster yster kommer in på upploppet sprudlade med sin glädje över att gå i mål på sin första Ironman. Smärtan från hennes krånglande knä var nog som bortblåst där och då. Tusentals supportrar skriker och klappar till hög musik. You are an IRONMAN!
Redan nu, fortfarande med smärta i kroppen, har flera anmält sig till nästa års IM i Kalmar. Jag står över denna gång. All lycka till er!
Alla kan med träning genomföra en Ironman. Det tar bara olika lång tid. Det gör ONT men det är det värt!

 

Franz Hellberg  Franz IM 2018

Så sakteliga landar jag nu mentalt efter helgens Ironmantävlande i Kalmar. Kan inte skryta med någon topplacering men är ändå otroligt glad och tacksam åt så himla mycket som ändå gått min väg i år. För att gå tillbaka ganska precis ett år i tid så var det då jag efter flera års skadebekymmer äntligen kunde börja löpträna igen och resan mot Kalmar 2018 så smått började. Jämfört med tidigare år så var det nu ännu fler kompisar, båda ”Ironman’s” och nyfikna som tog steget och anmälde sig till årets smärtfest! Ja vi ända uppemot 13-14 pers från lilla Hudik som var anmälda, fantastiskt! Vintern rullade på och träningen likaså, inga större bekymmer med vare sig förkylning eller skador vill jag minnas men lite skavanker är det ju mest hela tiden. Då tempo SM gick bra förra året med ett brons i H40 var jag sugen på revansch även där men såhär i efterhand kan jag konstatera att om man vill vara bland de bästa i landet i en sport så ska man syssla med den sporten och inte mixtra med annat! Sen är det bra om man har sina tävlingshjul med sig till SM-loppet också för i garderoben i den hyrda stugan gjorde de ingen större nytta…
Nåväl, med cykel SM ur värden kan vi ta å koncentrera oss på triathlon hädanefter och självklart vill jag nämna min revansch på Hallsta triathlon (olympisk) där jag för 2-3 år sedan fick gå i mål pga krampade gubbvader men i år så lyckades jag ta årets första pallplacering som tvåa i H45, riktigt skoj och bra start på sommaren. Sommaren ja, vilken sommar vi hade, kändes ett tag när bränderna härjade som värst att man knappt fick uppskatta sommaren men det var en sommar helt i min stil och jag å mina kompisar kunde simma ute i både sjö och hav i bara badbyxor, underbart, och bra träning. På försommaren var jag även ned till Örebro triathlon, en tävling över1,9km sim, 90km cykel och 21 km löp, det gick också riktigt bra men många av de absolut starkaste i vårt land var med och endast en klass gjorde att jag placerade mig en bra bit ned i resultatlistan men kul va det. Även här hade det vart bättre om sportdrycken hade varit med i väskan och inte stått kvar på diskbänken hemma i Hudik så nu fick det bli paniklösning med avskakad cola inköpt på Ok strax innan start.. skratta ni, är så otroligt många pinaler som skall med till ett triathlon, pröva och ni kommer förstå men visst, klantigt, säg det bara..

Sommarens höjdpunkt resultatmässigt måste väl ändå ha varit SM i Gävle på olympisk distans där jag oväntat tog hem guldet och kan hädanefter kalla mig Riksmästare. Dessvärre så var den tävlingen också inledningen på min senaste skadeperiod då jag, troligen pga medvetet slarv, undvek att använda mina formgjutna ilägg till förmån för lättare sko-setup, jo de jag har väger faktiskt en hel del men nya lättare sulor skall införskaffas. Detta slarv, i kombination med nya skor (min gissning) bidrog till att jag ådrog mig en mindre bristning i vänster vad och när jag återigen kunde börja löpträna så överestimerade jag min förmåga och sprang för långt och fort en morgon på jobbet innan frukost, dessutom i de nya skorna och utan sulorna och i samband med det ökade smärtan och problemen och jag började anan gråa moln i skyn…
Detta innebar ett oplanerat stopp från löpningen under den mest intensiva tiden inför Ironman och jag kände ett tag stor oro till att kunna fullfölja marathonlöpningen där. Men som det ofta är med mjukdelar så läker det snabbt om man bara ger dem de rätta förutsättningarna så fram med sulorna och löpvila till en början för att sedan smyga igång löpningen lätt lätt, och det funkade igen! Sprang några svängar med min fru Lina och behärskade mig fartmässigt så jag nästan blev ifrånsprungen men efter några pass var jag uppe på planerad marathonfart som för mig gärna får vara strax över 5 minuter/km. Med bara 4 dagar kvar till loppet skulle jag så köra lite lugna intervaller i tänkt marathonfart, gick ju bra men så fick jag feeling, den där förbannade feelingen och kände mig pigg och stark och tänkte att några få lätta upphop, ungefär som att man hoppar hopprep, det skulle kännas fint att köra nu, det gör vi!…Men ooops, fick avbryta på femte hoppet, då det började dra rejält i vänster vad igen…. Tänkte att jag skippar den sista intervallen och varvar ned lite med lätt lätt löpning istället men även nedvarvningen fick avbrytas då smärtan nu var påtaglig och muskeln kändes sådär kort så man bara vill stretcha ut den, vilket jag tror att man inte skall göra….eller? Attans drog jag sönder delar av vaden igen nu…Det här kändes ju inte så roligt dagen innan avresan till Kalmar och jag spred nog en hel del negativ stämning till min umgängeskrets däromkring, sorry för det.

Avresedagen kom och jag å morsan fick åka kungligt ned till Kalmar med Pelle Pulver och Mysiga Marie. Vi hade hyrt min fru Lina’s väns hus i Kalmar och vi var 4 tävlande från klubben plus support som skulle kampera ihop i deras så vackra hus.

Dagarna innan ett sådant här lopp så pratar man nästan inte om annat så att vara utomstående och inte intresserad av sporten kan nog vara väldigt påfrestande men jag tycker att våra bekanta gjorde det väldigt bra.
Efter att ha cyklat en kortis på fredagsmorgonen så provade jag att jogga runt kvarteret lugnt i 1.5km, jag tänkte håller det inte nu så håller det inte i morgon heller och även om det inte kändes helt bra så blev det inte den där korta, huggande känslan. Jäkligt skönt alltså. In med cyklarna till växlingsområdet och tillbaka till soffan för att vila benen. Hela sällskapet klämde varsin pizza på kvällen och vi hade mycket trevligt.

Somnade tidigt men vaknade också tidigt, vid 02:30… och lyckades inte somna om, sladdade in på Spotify och fastnade för Markus Krunegårds nya singel ”Så också i Finspång”, han hade tydligen gått in i väggen för några år sedan hade jag hört i en intervju några dagar tidigare, gillar Markus och hoppas han finner balans i livet. Kände att det inte var någon ide att försöka somna om igen utan låg å myste å kände in dagen innan jag vid 03:30 gick upp å satt på kaffe och åt en enkel frukost, kaffe, orostade rostisar med marmelad och ost + juice. Herre gud vad långdragen jag är, men Ironman är långt och då blir min race report också lång.. Nåväl, alla var laddade och vi åkte ned till växlingsområdet vid fem.

Nä fan, nu tröttnar jag på mig själv, here gud vilken ingress…… nu snabbspolar jag direkt till 06:55.
Ombytt och redo i min våtdräkt ställde jag mig långt bak i snabbaste seedinggruppen på 50 minuter bland många andra supersimmare. Nationalsången sjöngs vackert av en sångerska samtidigt som solen började värma och man kunde ta på nervositeten i luften. Så många människor från hela världen, tror det va startande från drygt 42 nationer och närmare 2700 pers som tränat mot samma mål, att delta vid Ironman Kalmar denna dag. Denna tävling som bland dess utövare utsetts till det främsta loppet bland de 42 som finns runt om världen som man skulle rekommendera en vän, stort. Tidigare år har mina ögon ofta tårats i detta ögonblick då jag känt mig så lycklig och tacksam över att vara frisk men i år så var jag inte lika känslosam, kanske för att jag var lite osäker på min löpform, skulle jag ens ta mig i mål? Självklart spelades Kentas ”Just idag är jag stark” och efter det var det dags att påbörja dagens träningspass. Pang och ned i vattnet och i år var det tufft en lång del av sträckan, mycket värre än tidigare år, kanske beroende på att jag ställde mig en grupp lägre fram. Vi låg många motiverade i bredd och höll samma fart och nu snackar vi om ett avstånd på några få decimeter med armarna vevande fram å tillbaka om och om igen..bara väntade på en smäll men några värre incidenter blev det inte. Trängseln lättade något efter första vänstersvängen tack och lov. Simning är ju min andra starkaste gren och jag försökte ha tryck men samtidigt försöka hushålla med energin då det var långt kvar på dan. Växlande upp 6:a ur vattnet av 335st i min klass H45 på 57:59, 3860m / 1:31/100m, bara 5 minuter efter exproffset å profilen Jonas Colling.

Virrade till det i växlingsområdet och sumpade 10s där men på det stora hela en bra växling. Ut å iväg på cykeln som jag tillbringat mycket tid på i sommar, ja jag bara älskar att cykla. Började plocka cyklister direkt och kom i fatt den första större ansamlingen på ca 5-6 cyklister i höjd med Färjestaden och tänkte att nu gör som som planerat och håller mig cool och ligger å myser 12m bakom dessa herrar, bla sexiga Adam S den yngre i sina Speedos :) Men det gick ju för sakta för mig, ligga å fisa i 37-38 när man ändå är ett gäng? Kanske vi hade kunnat skapa något om jag gått upp i spetts å sakta ökat farten men nu blev det inte så utan jag tryckte på och lämnade gruppen bakom mig. En endaste cyklist körde om mig på de 18 milen och han gjorde det här och det var allt för fort även för mig, osäker på vem han va men troligen svensk å svart dräkt med gul text, ja han bara försvann. Själv mosade jag på i 40 och hamnade i ett ingenmansland, varken framför eller bakom mig såg jag en enda cyklist under hela vägen ned till Degerhamn. Efter stigningen upp mot Allvaret skymtade jag några cyklister i fjärran och tänkte att det tåget vill jag hoppa på, bombade ännu mer i medvinden österut med ett snitt på 45 och kom ikapp just som banan vände norrut. Men även detta tåg gick för sakta för mig tyckte jag. Visst handlar det till mycket om att spara sig till maratonet men som stark cyklist och svag löpare så vill jag gärna tjäna in lite tid just på cykelmomentet så jag lämnade även denna grupp. Hamnade bakom ett damproffs som startat tävlingen 15min innan oss men lämnade även henneefter en stund då vi vände västerut i motvinden tillbaka över Allvaret, kändes väldigt tydligt att jag som tung cyklist kunde hantera motvind bättre än henne som lättviktare, som å andra sidan flyger fram på löpbanan… När jag närmade mig Färjestaden efter ca 11 mil mötte jag de stackare som just gett sig ut på cyklingen pga långsamt sim, puh, de får det jobbigt, tror någon av dem satt upprätt på en mtb..undar om hen kom i mål….?
Kom ikapp ännu en för långsam cyklist och körde om, vart är de snabba killarna? Förstod att det tåget gått och att jag inte kunde jobba ikapp dem då de troligen körde minst lika snabbt som mig men planen för i år var att spara mig på cyklingen och inte gå själv som tidigare år, men det blev helt tvärt om, jag gick själv samtliga 18 mil typ. Väl i Kalmar för varvning i den omåttligt populära Ängörondellen lyfte jag handen och tackade för publikens jubel, nu väntade bara återstående 6 mil och jag kände mig stark trots att jag gått själv men ändå snittat ca 10 watt under planerad snitteffekt. Har i efterhand fått veta att jag låg 3:a här av 338 i min klass.… Dessvärre tog tävlingen för en stund oväntat och smärtsamt plötsligt slut för mig här under 30 minuter då mitt framhjul i rondellen bara Franz trasig cykel IM 2018försvann under mig och jag störtade rakt ned i backen och tänker att hur kunde detta hända, missade jag en hal punkt i vägen eller vad? Känner mig tekniskt duktig på cykeln och denna rondell var inte värre än andra. Konstaterade att det inte gjorde allt för ont att plana ut på asfalten men hur gick det för cykeln, jag vill ju iväg nu.. okej, helt platt framdäck.., kanske den plötsliga punktering gjorde att hjulet tappade fästet sådär plötsligt, det tror jag för det kom helt utan förvarning. Den riktigt stora besvikelsen kom dock strax därefter när jag konstaterade att bakväxeln bara hängde å slängde i kedjan. Bakväxelörat är en del som håller bakväxeln på plats och vars syfte är att gå av i situationer som dessa vilket också hade skett. Tyvärr är det ingen reservdel som jag, eller värst många andra heller, har med sig på ett Ironmanlopp…
I och med detta gick det upp för mig att loppet var kört och att det bara kunde sluta på ett sätt DNF- Did not finish! Ja ni kan ju tänka er när ett års träning med ca 9h effektiv träningstid i veckan i snitt plötsligt tar slut bara sådär, alla dessa mornar och sena kvällar, all den svett man lagt ned och så tar allt slut bara sådär, men vad kunde jag göra? Tog mitt pick å pack, slängde upp cykeln på axeln och gick mot växlingsområdet. Beröm till speaker Björn och publiken vid rondellen, typ 500 pers som stöttade mig i denna dystra stund. Närmade mig växlingsområdet och såg cykelkedjan Sportsons tält, tja det skadar ju inte å prova… Klättrade över kravallstaketet med cykeln och gick fram till meken som stod där. - Har du ett växelöra till en Trek Speed concept? Jag har kraschat och vill fortsätta. Hmm, ska kolla…nej tyvärr inget som passar fick jag till svar efter ca 5 minuter. - Men Ica Maxis VD har en sån cykel och bor bara 10 minuter härifrån, vi provar att ringa honom….Efter ytterligare några minuter - De kommer ned med cykeln! Är det sant tänkte jag, åh vad underbart att få försöka fullfölja loppet även om jag tappar en massa tid… En annan kille började byta min trasiga slang i framhjulet men måsta ha slarvat för det exploderade även det när trycket närmade sig 8 bar.. kan det vara nå skit i däcket som punkterar? Vi gick tillsammans igenom däcket samtidigt som den andra cykeln anlände och örat flyttades över och efter ytterligare 5 minuter var jag redo att ge mig ut på banan igen, ca 29 minuter försenad, jo jag har kontrollräknat tiden på videostreamen som finns på nätet och där min krasch händer, syns inte tydligt men uppmärksammas såklart av speakersena.

Jag kände ju till reglerna om yttre assistans etc och tänkte att blir jag diskad så blir jag diskad, man får inte ta emot annan hjälp än från de officiella mekanikerna, surt i så fall men tävla klart det vill jag verkligen! Rullade ut genom samma rondell som jag kraschat i och delar av publiken uppfattade min återkomst och jublade högt. Nu var Franz taggad, nu omvandlades jag till Slaktarn, en smeknamn jag fått av mina kära cykelvänner när jag bombar fram fortare än de flesta och slaktar sk KOM’s på cykelappen STRAVA. Jag körde hårt då jag var medveten om att jag tappat en hel del på stoppet men visste samtidigt att ett nätt maraton väntade efter dessa återstående 6 mil men jag kunde inte hålla tillbaka! Jag flög om folk och snittade 40.1 km/h och slog mig in på en 4:e plats på Strava ”all time” på detta Stravasegment över Ironmanbanans fastlandsloop, hur oändligt ovesäntligt det än må vara, bara slagen av 3 proffs genom tiderna och 1:a bland de 642st som laddat upp på strava i år. Detta skulle såklart ha sitt pris men att ligga bland dem som cyklade 4-5km/h saktare än mig för att spara mig, no, inte i denna situation. Sluttiden på cyklingen blev officiellt 5:05:29 och droppad placering till 14:e men tar man bort stoppet på 29 minuter så hade jag växlat ut på löpningen inte långt ifrån både Jonas Colting och vinnaren Bastie från Frankrike på en 3 plats. Nåja. I stort sett 40km/h på de 18 milen :)

Ut på löpningen kände jag mig ändå tämligen pigg trots den ivriga forceringen på cykeln , jag var ju så lycklig. Kilometrarna rullade på i målfart, vilket såklart var önskat målfart och inte realistisk målfart men det höll ända till sista Franz löpning IM 2018varvet a 14km då steget kortades ned avsevärt och orken började tryta, tja det är här som Ironmantävlingar börjar på riktigt! Publiken var galnare än vanligt och även om jag inte varit runt i världen och tävlat så måste publiken i Kalmar höra till den bästa och mest supportande som finns, jösses! Försökte hålla farten och tekniken men eftersom jag förstod att en Kona-biljett till VM på Hawaii inte längre var realistiskt, om den ens någongång varit det, försökte jag mest ta mig i mål fort men någorlunda bekvämt…vilket betyder ”ont överallt och man vill inte göra annat än att stanna men det flyter på”… Gött att få springa förbi morsan å de andra av våra härliga supporters en sista gång och vidare in i stan för att på röda mattan göra High5 med speaker Björn - Franz, You are an Ironman! Så jäkla gött!

Löptiden på maratonet blev 4:07:28 (5:52/km)vilket inte är allt för snabbt men det blir många drickastopp för att få i sig energi och då sjunker snittet.

Sluttid 10:16:12 och en 28:e plats av 336 i min klass, galet stor klass bland oss gubbar 45-49år!! Helt ok med tanke på 29 minuters paus där i mitten.. Teoretiskt sett hade jag kunnat gå in på 9:38 och en 8:e plats, men det är teorin det..

Nu är jag i mål och känner att jag inte ska belasta er med mer onödigt dravel men vill säga avs. den hjälp jag fick att det var uppe på högsta IM-ort i Kalmar och avhandlades då man trott att jag fått en ny cykeln men då det framkom vad som egentligen gjorts så ansågs det ok, ett bra beslut enligt mig.

Resten av kvällen tillbringades i målområdet där jag från klubben kunde ta emot ta emot 3 nya Ironman’s och 5 ”gamla” Bra jobbat alla, ni är fantastiska! Tack även till Ironman, Kalmar stad med innevånare, medtävlande och övrig publik, ni är också fantastiska!

Så tacksam att jag fick slutföra detta lopp samt att jag inte gjorde mig mer illa än skrapsår och öppnade armbåge å höft, tack för det livet.

Vi ses nästa år om allt går som jag vill för anmäld det är jag.

Mot Kalmar!

//Franz Hellberg

Foton tagna av Melinda Bors och Göran Lövmo (Barometern OT) Samt Johan Englund

Ps. Om ni inte kan få nog av all läsning å bilder på mig så finns även kraschen dokumenterad från ca 1:40 in på följande videoström..https://www.facebook.com/IronmanSverige/videos/687950688233031/?hc_location=ufi 

 

Ulrika Frank Ulrika folie IM 2018

Satt på tåget från S-holm i höstas då telefonen blev som galen, pling, pling, pling "anmäld" flera i klubben anmälde sig till IM Kalmar! Ja vad gör JAG,,,,, preciiiiis detsamma, ville ju också vara med och leka:)
Hittade inte riktigt glädjen i träningen under våren och sommaren inte ens i cyklingen, men körde på och ibland glimmade det till.
Så va det dax, for ner till vårt hyrda lilla hus på Öland, vaknar på tisdagen med halsont. Natten mot lördagen bestämde jag mig för att inte starta kl var då 01.55, ville inte riskera hälsan. Hade klockan ställd på 04.00, man vet ju aldrig....
Kliver upp och bestämmer mig för att köra, herre gud jag är ju här med hela härliga gänget och familjen och goda vänner. Jag får ta det lugnt ha focus på hur kroppen känns och lägga av om det inte känns ok. Kunde inte vara nervös visste ju inte vad jag gav mig in på. Ställde mig i fålla 1,45 på simningen näsklämman fast knuten med sytråd vilket ledde till roliga och trevliga samtal i simfållan. Hoppade i och focuserade på att få en lugn simtur. Jag blev nertryckt ett par ggr, klappade några maneter, såg många maneter så fina. BLEV SUPER KISSNÖDIG, gick Inte att kissa. Så jag fick stanna vid en kanot och göra det man måste. Klockan visade på 4300m då jag kom upp, och älskade baja majjor stod precis då man kom upp från simningen TACK FÖR DEM! Kände mig så pigg och bara glad! Pers i simlängd ever! Ombyte till cykling, hade planen att hålla lågt tempo max 27km/h, cyklingen var en fröjd aldrig trött, inte nå jobbigt. Visste och kände att jag kunde köra fortare men tänkte på halsen. Träffade på Lasse vid två tillfällen blandade känslor, glad för att se honom men samtidigt så supertråkigt att han blev tvungen att bryta. Hörde ju alla er härliga supporters, min familj Ida och Patric som peppade och servade mig så grymt och goa bästa vännerna Anna och Magnus som åkte ner för att heja på. Så möter jag ju min bror på cykeln också, sååååå glad jag blev, han såg så grymt pigg och relaxad ut. In för byte till löpning, tänket gå-springa var planen. Blev mest Gå, kändes väl sådär kul måste jag säga. Men vid varje steg gjorde det ont i njurarna blev sålkart focus på det. Högra handen började svälla upp pga att bandet satt för hårt, stannade till vid ett sjuk tält. De tog mig genast till ngn ansvarig så att de kunde klippa bort bandet. Tänk er en uppblåst platshandske typ så såg handen ut ha ha ha och här kom Lazlo så glad jag blev! Jag var lite orolig att jag inte skulle hinna i mål, frågade Patric vid varje varv men han lugnade mig "du hinner fast du så går hela vägen!"
De sista 7 km kommer en man ifatt mig, Leif 71 år. Det visar sig att han med detta år kvalat in 4 ggr till Hawaii, det var bara en stor ära att få dela de sista 7 km med honom. Gentleman som han var släppte han iväg mig före honom i mål. Jag kom i mål! Inte snabb! Men jag gjorde det med ett smail på riktigt!
Tack kära underbara ni för alla hejar rop och glädje! Har ni ens en pytte liten fundering på att göra en IM fundera inte GÖRT! Kan ju säga att dagen efter var också en upplevelse hahaha fick hänga på Ida. Måndagen kändes bara bra inte ens ont i artrosknä eller fot, eller min krånglande höft! JIPPI

 

Pelle Olsson Pelle Finisher IM 2018

Race report Ironman Kalmar 2018!

En sådan var jag för ett år sedan helt övertygad om att jag aldrig skulle få äran att skriva. Joakim Oknefjells målgång 2016 och klubbvänners anmälningar gjorde att även jag helt plötsligt var anmäld.

Tänkte att är det något jag ska slå Franz på så är det längden på en race report, men jag lyckades inte där heller e😉

Tankarna började redan 2010 då vännen Christer Moberg genomförde det som då hette Järnmannen men som idag heter Ironman Kalmar. Efter Christer Moberg genomförande höll jag honom (det gör jag än idag) som en gud där jag inte alls kunde förstå hur en mäniskokropp var kapabel att genomföra en Ironman över full distans. Jag och Christer Moberg har tidigare haft ett antal duster i löptävlingar och då vi var väldigt jämna så sporrade vi varandra på ett bra sätt. Kommer ihåg ett tillfälle då vi var 6st grabbar som hyrde stuga i Vemdalsskalet för Vasaloppsträning, skidor på dagarna och en och annan öl på kvällarna. En kväll vid 01:30 då det började bli dags att lägga sig så slängde jag ur mig till de i stugan som fortfarande var vaken att ska vi tävla till Hovdestugan på toppen av skidbacken, alla ruskade på huvudet och gick och lade sig utom Christer Moberg som sa JA FÖR FAN VI KÖR och 40min senare stod vi å jublade onyktra i träningskläder och pannlampa på toppen av Hovde…älskar Christer Moberg för att han är lika tokig som jag själv.

Triathlonfrågor har jag bombat Franz Hellbergmed under året och jag fick även äran att hänga på Franz Hellberg ner till Hallstahammar där min triathlondebut skedde och då över en olympisk distans. Franz Hellberg delade på plats med sig av sina erfarenheter och pedagogiskt förklarade hur allt gick till. Jag fick blodad tand och för att samla än mer erfarenhet så anmälde mig kort därefter till Vansbro Triathlon och då över medeldistans. Genomförandet av dessa två tävlingar i kombination av de erfarenheter Franz Hellberg och övriga klubbens Ironman delade med sig av gav mig ett otroligt lugn och trygghet ända fram och igenom Kalmars Ironman.

Då jag under hela vintern och våren kraftigt begränsades av ”gubbvad” så var min löpträning obefintlig, min simning är inte snabb men helt ok där jag framförallt känner mig trygg i vattnet. På cykeln är jag relativt stark men över en Ironman hade jag ingen koll på vilken fart jag vågade hålla utan att behöva gå de avslutande 42km löpning.

Jag var inför racet ärlig med min målbild och det var att simma och cykla så att jag kunde påbörja löpningen efter 6:30h inkl, två växlingar, efter det så var målet bara målgång oavsett tid, enda orsaken till att bryta skulle vara förlust av kroppsdel.

På torsdag kväll två dagar före start så satt vi från Hudik Triathlon tillsammans på den inspirerande och välordnade Race Briefingen i Kalmars tennishall. Kände även då ingen nervositet utan mer känslan att jag vill starta nu. Fredagen ägnades åt att mycket noggrant packa sina växlingspåsar där blå för bike och röd för run skulle etsats fast i skallen. Efter tips från Alnös Tomas Edström om att skriva ner allt som skulle göras dagen före, på morgonen och under racet så gick jag flertalet gånger noga igenom mina nerskrivna antekningar för att inte missa något pga. den racebrain som många varnade för.
Cyklel, den blå och den röda påsen chekade vi in under fredagen och jag passade då på att memorera swim in, bike out, bike in, run out.
Efter den obligatoriska pizzan som jag alltid tar dagen före varje race så landade jag i sängen och somnade före 21:30.

04:00 ringde klockan och frukosten bestod av havregrynsgröt och två mackor. 05:00 lämnade jag, Franz Hellberg Joakim Oknefjell och Jenny Asplund huset och begav oss mot växlingsområdet för att ladda cykeln med flaskor och en sista gång gå igenom växlingspåsarna.

Planen var att simma på <1:20h och jag ställde mig i självseedningsfollan för 1:10h.
5min till start och fortfarande kände jag ett otroligt lugn.
Ner i vattnet och iväg med tankar om att jag skulle få brottas de första 2km men jag upplevde ingen trängsel alls och simningen flöt på bra förutom att jag vid några tillfällen behövde lätta på otäta glasögon för att hälla ut vatten. Jag såg många maneter under simningen och tänkte några gånger att jag har nog lika stor hjärna som den där maneten då jag är så tokig som utsätter mig för detta. Upp ur vattnet och noterade en mellantid på min Garmin 910 på 1:15h, kanonbra tänkte jag.

Ut på cykeln och kollade min T1 tid som visade ganska exakt 5min. Helt underbart att rulla ut på cykeln och jag kände mig stark. Tänkte på tipset från Tomas Edström att titta mer på wattmätaren än på farten där målet var att hålla under 230snittwatt. Efter 10mil hade jag 235snittvatt och strax över 37km/h, och då jag inte visste hur min kropp skulle hantera en IM så lättade jag ytterligare sista 8milen så snittwatten blev till slut 223watt vilket gav en snittfart på 36,3km/h. Efter 12mil varvar vi i en rondell inne i Kalmar och ljudnivån som Pelle Crazy IM 2018publiken skapade i och omkring denna rondell skapade dagens första tuppskinn och en makalös rysning. På väg ut ur Kalmar för att trampa de sista 6milen stod Marie Larsson Sara Bergsman Anna Oknefjell och Inger och hejade högt och att få se Marie Larsson där gav en riktig energikick. Runt på cyklingen och in mot växlingen noterade jag en cykeltid på ganska exakt 5h.

Nu var det ”bara” ett marathon kvar och i växlingen öste jag på mina vader med Ormsalva Extrem och masserade dem noga, skulle det funka tänkte jag många gånger. Ut ur växlingsområde och noterade en T2 på strax över 6min, jag hade som sagt i tankarna att jag ville börja löpningen efter en totaltid på 6:30h och nog så var jag väldigt nära då jag började jogga med en klocka som visade att jag varit ute i 6:28h.
Redan från första steget kändes det otroligt bra så det är verkligen tydligt att man ändå använder andra muskler i cykling och löpning. Efter 5km tittade jag på klockan första gången och den visade att jag höll 5:28min/km och efter 10km visade den 5:36min/km och jag kände absolut ingen smärta i varken vaden eller övriga kroppen.
En stor bidragande orsak var nog den adrenalin som ständigt pumpades i kroppen med hjälp av det helt osannolika publikstöd som där var, jag gick från ett stadie av ett högt rus till eufori så fort man hörde och såg någon av våra egna supporters från Hudik Triathlon och då med en topp de gånger jag såg MMarie Larssonutmed banan.
Marathonbanan delas upp i tre varv om 1,4mil där man vid varvning passerar målportalen med en armlängds avstånd, 2km från varvning så får man ett armband som visar hur många varv man avlagt.
Efter ca.15km började plötsligt mina lår bli väldigt stumma så jag drog då ner farten något i rädslan om att jag inom några km skulle vara så stum att jag inte kunde fortsätta jogga.
Vid 21km tittade jag åter på klockan och då började mina tankar….men herregud jag kommer verkligen klara detta även om jag från nu får krypa in i mål, dessa tankar fick mig berörd på riktigt där dagens första tår droppade ner under mina Oakley solglasögon.
Men hur var det nu, mitt mål var ju fram tills nu bara att ta mig till mål MEN grymisen Jarmo Raittila som för övrig ropade och pushade mig vid sidan av banan mitt inne i stan hade ju nämnt att hans bästa tid på hans fyra genomförda IM var 10:44h så min manethjärna började nu räkna, fundera och summera…jodå, hjärnan kom fram till att om jag ignorerade smärtan och struntade att gå något de sista 21km så hade jag god chans att ta mig i mål under 10:40h.

Det sägs att energiintaget under en IM är den 4:e grenen så jag tog fasta på Tomas Edströmtips att ha en tydlig nutritionsplan och följa den oavsett om hunger eller törst inte finns. Jag följde denna plan helt slaviskt under loppet och då den var upplagt utifrån kolhydrater, kalorier, koffein och vatten/h i den mängd jag vet min kropp klarar av och behöver så bidrog den enormt mycket att jag aldrig behövde gräva djupt för att genomföra denna IM.

Under varv 2 passerade jag Jenny Asplund som för endast 2,5vecka sedan tagit bort sitt gips för en skadad hälsena och som vanligt fick man energi i denna glada, positiva och stentuffa tjej, senare kom jag ikapp Peter Sund vars mage hade pajat av enervits sportdryck men han hade inga planer på att bryta (hård jävel det där tänkte jag), vi bytte några peppande ord och mötte/såg Franz Hellberg för 1:agången under dagen och han såg pigg och fräsch ut och jag gladde mig enormt att jag såg honom jogga då även han har lidit av en krånglande vad.
In på sista varvet och stumheten i låren hade försvunnit så nu kändes allt kontrollerat och bra men jag hade ändå i tankarna att inte förivra mig då jag inte ville skjuta en vägg framför mig sista 14km. Energi hämtades på väg ut av Per-anders Axlund som joggade med mig lite för att peppa men samtidigt berätta om det tråkiga att han hade behövt bryta, några km senare peppade Patrik, Magnus Jacobsson Anna och Ida och vid vändning 5km kvar mötte jag Jenny Asplund Laszlo Toth och Stefan Jonsson hejaropen från Laszlo Toth orden you are an IM Pelle från Jenny Asplund och skriket GRATTIS PELLE från Stefan Jonsson gjorde att tårarna rann och jag blev riktigt känslosam där i några minuter. Passerade Anna, Sara och Eskil och gjorde high five med Siri.
In till innerstan och passerade då den glädjespridande supporten Melinda Borsoch senare high five med Erika med barn och därifrån var det nu bara 1,5km kvar.
Jag har gjort 10st Vasalopp, några Stockholm Marathon, Lidingölopp, Vansbro, Vättern, Marcialonga, Midnattslopp men aldrig i närheten varit med om något liknande det som upplevdes de sista 1,5km. Löparbanan var 180cm bred mellan staketen som skiljde oss löpare från publiken och där stod det packat med publik på båda sidor där samtliga klappade händerna, gav en klapp på axeln, gjorde high five, visslade, sjöng och jublade….säger som Stefan att närmare känslan av att vara en rockstjärna är det omöjligt att komma.

100m kvar och målportalen kunde synas, skillnaden nu var att jag inte höll höger för varvning…nu var det med tre varvband på handleden min tur att hålla vänster in på den röda Ironmanmattan för att möta en bomb av högljudd publik. Joggade i trans och gjorde high five med speakern Björn Mortensen och hörde honom tydligt ropa ut på torgets och målområdets högtalare att Pelle, YOU ARE AN IRONMAN.

Efter målgång och resten av kvällen kände jag mig oförtjänt pigg och det går ändå inte att bortse att en stor orsak till det är den träning jag lagt ner för detta vilket kan summeras till 190h sedan 1 Januari vilket ger 5,1h/vecka. Att jag sedan hade min nutritionsplan som jag slaviskt följde är också en bidragande orsak men genomförande av detta hade trots Kalmarpublikens enorma stöd inte varit samma sak om inte jag hade haft mina startande klubbvänner från Hudik Triathlon, våra tillresta Hudiksupportrar längs banan men viktigast av allt för upplevelsen var att ha Marie Larsson på plats före och under och efter loppet❤️

Jag vet nu att nästan alla kan genomföra en IM, ALLA blir trött det går bara olika fort från att man tar första simtaget till att man i fullkomlig upprymdhet passerar mållinjen.

Jag summerar allt detta att jag nu är en Ironman och klarade distansen på 10:37h men det är absolut inte prestationen i att genomföra ett IM jag tar med mig, det är upplevelsen jag fick av Kalmar, publik, evenemanget Ironman, medtävlande, supportrar, nära och kära och det är DET jag kommer ha med mig resten av mitt liv.

Då jag är en person som måste ha ett mål för att kunna motiveras att träna så ska ett nytt mål sättas men jag har lovat mig själv att avvakta med det i några dagar innan jag bestämmer mig vad det blir (manethjärna).
Ett mål blir det med vad det blir vet jag inte än.

Än en gång stort tack för att ni som var på plats samt ni som supportat från hemmaplan starkt bidragit till en upplevelse jag kommer bära med mig livet ut

Skribent: Jonas Sölveskog
Epost: This is a mailto link

hudik triathlon

Postadress:
Hudik Triathlon Klubb - Triathlon
Pelle Gustafsson, Klampargatan 4a
82442 Hudiksvall

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info

Våra sponsorer & partnersMonitor ERP systems

Björn Lundén information