Hoppa till sidans innehåll

Hur trött kan man bli? Reflektioner från en motionär i Tjejvasan

22 FEB 2009 22:27
Så var det dags igen för de tre milen mellan Oxberg och Mora. Tvivlande tankar har kommit många gånger under den snöfattiga vintern om och i så fall varför jag skulle ställa upp.
  • Uppdaterad: 23 FEB 2009 00:23

När man har åkt Tjejvasan 10 gånger så är det nästan rutin att man anmäler sig till nästa år, klart att man ska åka! Denna vinter har metrologerna flera gånger lovat/varnat för kraftigt snöfall med ett par decimeter snö. Men - Stockholmsområdet har på något underligt sätt hamnat i ett vakuum och marken legat bar när hela övriga Sverige varit snötäckt. Trots intentionerna att åka iväg till snön några dagar har det inte blivit av, och när det är dags för Tjejvasan har jag tränat på gym, gått stavgång samt åkt 8 mil (koncentrerat på en vecka) skidor, på Alcrogärdet, Yngern och Måsnaren. Ska man trots det starta och åka på rutinen?

Till sist bestämmer jag mig för att åka i alla fall. Resan dit går som vanligt med AstraZeneca IFs buss, ett mycket bekvämt och trevligt sätt. Organisatör och färdledare är Birgitta (Södertälje IF i det civila), med på resan är även Kerstin från OSK. Vi är inte många i bussen i år, 17 åkare, Birgitta och jag är de enda som vallar själva och vi har båda redan vallat hemma efter (för min del) gedigen väderprognosforskning på internet de sista dagarna, de övriga lämnar in skidorna på kvällen för proffsvallning. Allt har talat för bra före och lättvallat men efter att ha spanat in vallatipsen i mässtältet i Mora gör vi en sista förbättring(?) före läggdags.

Väckning 05.30, temperaturen inte så låg som prognosen sa, och kommer det att snöa innan vi är i mål? Vi åker först till Sollerön där tjejerna ska hämta upp och betala för skidvallningen. Under tiden följer Birgitta och jag med i bussen nerför vägen för att vända. Som alla förstår har inte byvägarna på Sollerön vändplan för turistbussar, och jovisst, där står bussen tvärs över vägen fast förankrad i snödrivorna. Birgitta är blek och stum, jag skämtar tappert  ”ska vi skjuta på?” (22 ton buss) och ”ska vi knacka på i husen och låna spadar?” När vi båda egentligen framför oss ser rubriken ”17 åkare kom inte till start i Tjejvasan – fast i driva vid Hembygdsgården på Sollerön”. Vi vet ju inte att det där kan busschauffören fixa, så efter ett tag kan vi hämta upp den lite undrande skaran. Heders chaufför Micke! Vi är till och med första buss på den stora parkeringen i Oxberg, hur gick det till?

Snabbt ut ur bussen och testa skidorna, efter några hundra meters åkande möter jag Birgitta, som också konstaterat att det här var ju bakhalt så vi försöker bättra på igen. Sen följer de vanliga förberedelserna, lägga in skidorna i startfållan för att få en så bra plats som möjligt (lyckas ganska bra i år), gå på Toalätten, in i fållan igen för den viktiga uppvärmningen. Överdragskläderna ska av och ner i säcken som ska transporteras ner till Mora per lastbil. Nu gäller att inte flytta sig för långt från skidorna, jag ser en löpare leta förtvivlat efter sina skidor bara minuten före start. De ligger dolda någonstans bland ca 500 åkare som står taggade att dra iväg. Jag hinner aldrig se om hon lyckades…

Klockan 10.00 går starten, och 09.55 börjar det snöa. Inte bra, nysnö är det sista man vill ha just nu, men det är bara att gilla läget. Allt går bra i starten, i ögonvrån ser jag några fall och kollisioner, men jag måste nu koncentrera mig på att köra mitt eget race och inte försöka hinna med de flesta andra som orkar så mycket mer än jag. Som sagt har min minimala skidträning skett på sjöis och gärde och Tjejvasan startar ju med en två kilometer lång uppförslöpa till Oxbergskontrollen. Jag upptäcker ganska snart att jag inte lyckats med fästvallan och efter drygt 4 km är fästet och jag helt slut, och för första gången på alla år börjar tankarna gro att ”det här kommer inte att gå, måste jag åka ända till Hökberg för att kliva av?”. I Gopshus (5km) finns en vätskekontroll där jag får sportdryck vilket väcker livsandarna. Sedan kommer de härliga nerförslöporna efter Gopshus där jag upptäcker att glid det har jag i alla fall! Mer behövdes inte för att jag skulle skippa tanken på att hoppa av. Jag är nu bland de sista i startgruppen och det är ingen stress eller trängsel i spåret. I Hökberg tar jag muggen med blåbärssoppa med till ståndet med vallaservice. Där står funktionärerna och väntar på kunder (var det bara jag som glömt fästet hemma?) så jag blir mycket väl mottagen. En funktionär tar av mina skidor, två vallar dem, en sätter på dem igen medan jag konverserar den femte som är nyfiken på var Oxvreten hör hemma. Efter depåstoppet i Formel1-fart åker jag iväg, och se – jag kan diagonala uppför!

Så jag kämpar på, fästet är helt acceptabelt, och glidet mycket bra. Jag är ingen hejare på att staka men det blir mycket staka i alla fall, då är det ju bra med glid under skidan. Ibland kommer ju lite irriterande små uppförsbackar men annars är det ganska platt från Hökberg till Mora. Och tack alla åskådare som står längs spåret, det hjälper när ni hejar och ropar en uppmuntrande kommentar !

Fem kilometer från Mora står den i en sväng – kaffekontrollen! En halv mugg ljummet kaffe och det känns som koffeinet går rakt in, säkert bara inbillning, men vad gör det?  Jag är tröttare än jag någonsin varit, men nu var jag så nära. De längsta två kilometer jag vet är genom Moraparken och upploppet in till mål, platt med några förargliga knyckar där många står och tittar och hejar. Man försöker ta i och le. I höjd med klockstapeln lyckas jag se Micke som står och hejar och fotograferar. Efter målgången i portalen inser jag att jag glömt (inte orkat?) lyfta blicken och titta på den nya gigantiska storbildsskärmen eller klockan. Jag har faktiskt inte tittat på klockan någon gång under loppet, tiden var mindre viktig idag vilket inte hindrar att jag inte är nöjd med den.

Jag står vid staketet och stretchar och pratar med en annan åkare som säger: ”Vilket glid du hade, du bara försvann framför mig i nerförsbackarna!” Hon syftade på backarna 20-25km från Mora och eftersom hon kom i mål 4 sekunder efter mig har hon på något sätt tagit igen det på andra ställen…

En negativ överraskning är den promenad på några hundra meter från bussen som tagit oss till duschen, alla hinner nästan frysa till is! Den nya omklädningshallen fungerar dock perfekt när jag kommer, gott om plats och ingen kö alls till duschen, men jag hör av dem som kommer senare att det var väldigt trångt senare på dagen. Jag kostar på mig 15 minuters massage, det är värt varje krona att få axlar och rygg knådade!

Medan de sist startande i vår grupp tar sig mot mål hinner vi med After Ski i mässtältet. Där är trångt och högljutt och bra musik från scenen. När vi rullar hemåt i bussen funderar jag på varför jag utsätter mig för dessa vedermödor varje år och varför jag tycker om att göra det?

Tjejvasan är både en piska och en morot. När jag har anmält mig måste jag motionera regelbundet för att orka, det får mig upp ur soffan när jag egentligen inte har lust att träna. Jag älskar att åka skidor och det är mycket roligare om man är vältränad. Självförtroendet mår bra efteråt. Oavsett om man ser på alla 7000 åkare eller bara på den grupp som jag reser tillsammans med så är det tjejer i alla åldrar med olika förutsättningar, förmåga och erfarenheter men alla har vi den dagen samma mål. Visst finns det vassa armbågar och skidstavar i spåret men till 99% är bara trevligt, ofta åker man i sina egna tankar, då och då pratar man med någon man åker bredvid. Jag har många minnen från alla år, de flesta episoder från allt som händer runtomkring, det är alltid en ny upplevelse att åka Tjejvasan.

 

Skribent: Eva

Postadress:
Oxvretens SK - Skidor
Box 16
15521 Nykvarn

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info