Hoppa till sidans innehåll

Historia


 

Segelsällskapets Aros Historia - Av Bo Stenström
Sällskapet bildades 28 augusti 1906 på Folkets Hus, Blåsbogatan som en utbrytning ur det äldre i Westerås segelsällskap. Frukthandlaren och åkeriägaren Hjalmar Eriksson (1876-1967) blev förste ordförande i en interimstyrelse bestående av Axel Reinhold Klingvall, August Emanuelsson, Carl E. Jonsson, och A Jonsson.
Fotnot
I SS Aros har man ända sedan 1932, då man utkom med en "25-årsskrift" haft den föreställningen att sällskapet bildades först 1907. I december 1988 återfanns första protokollsboken, då misstaget uppdagades. SS Aros såg alltså dagens ljus ett år tidigare. Man hade förut ansett 1907 vara födelseåret. Det året, närmare bestämt 16 maj, hade man enligt den återfunna protokollsboken hunnit fram till första årsmötet, då f.ö. följande styrelse valdes: C.B. Ljung (ordf) A Bergman (vordf) J.A. Skog (kassör) C. Holmkvist (sekr) och C.U. Johansson (vsekr).
Det interimiska namnet var egentligen Segelklubben Aros. Det ändrades till SS Aros 6 september 1906 då standertens utseende fastslogs och ny styrelse valdes: ordf. Hjalmar Eriksson, sekr. Axel Reinhold Klingvall, kassör Karl Månsson, Carl E Jonsson och U Johansson samt August Emanuelsson och A. Jonsson (suppleanter).
Sällskapet bestod framför allt av småföretagare. Detta kom att få stor betydelse för verksamheten då medlemmarns yrkeskunskaper utnyttjades för klubbhus- och varvsbyggen, lottbåtar mm.
Säfholmen och Skotterön på Granfjärden blev sällskapets första klubbholmar. Men redan 1929 fick man arrendera Rågsäcken utanför Björnön av Geddeholm fideikommiss.
En av orsakerna lär ha varit att man därigenom ansågs få kontroll på den hembränningsverksamhet som florerade på holmen. Under 1930-talet byggdes klubbhuset som efter tillbyggnad under 1940-talet länge var Mälarens största näst Stockholms segelsällskaps Rastaholm. Huset byggdes av medlemmarna själva. Det har fortfarande stor betydelse som centrum för tävlings- och social verksamhet.
Hög nybyggnadstakt
År 1944 tillkom Arosvarvet. Det bestod av en av Aseas gamla modellbodar, som inköpts och flyttades till Hyttan d.v.s nuvarande Lögarängen. Redan 1947 hade 16 båtar byggts där. Nybyggnadstakten var hög ända in på 1960-talet, då varvet i samband med badets iordningställande flyttades till Notudden och kom under båtklubbarnas gemensamma förvaltning.
Fram till 1950-talet befann sig klubben på stadig uppgång men efterkrigstidens vaknande bilintresse fick många medlemmar att sälja sina båtar för att i stället åka bil på fritiden.
För att bredda rekryteringen tillkom en juniorsektion i början av 1960-talet med Bengt Thedvall som eldsjäl. Dessutom fanns från föregående decennium en särskild damsektion som stöd för verksamheten, därjämte veteranklubben Gamla seglarvänner.
Från 29 till 700 medlemmar
På 1970-talet kom plastbåtsexplosionen, vilken ledde till kraftigt ökad medlemsrekrytering men också medförde att stödsektionerna försvann.
Medlemsutvecklingen: 1906: 29, 1937: 223, 1977: 564, 1988: 700. Båtantalet har ökat ca 50 stycken 1930 till över 600 1990 och 1997 300 stycken.
Ledande profiler i föreningsverksamheten har varit bl.a Erik Jansson, båtbyggare, kappseglare och ordförande. Herbert Lysell, ordförande och speciell tillskyndare av starbåtsflottiljen samt Alvar Tilling och Rudolf Thedvall. "Rulle" torde ha haft rekord ifråga om långvarig föreningsverksamhet: från 1920-talet och in på 1980-talet i diverse uppdrag.
Under senare år har Arne Ringström (Hedersmedlem), Per Tedbrant, Sven-Åke Karlsson (Hedermedlem) och Michael Zeeck ägnat klubben mycket tid.
Tävlingsdebut 1908
Under hela 1900-talet har Aros tillsammans med stockholmsklubben Göta och Eskilstunas Svearna tillhör Mälarens ledande kappseglingsklubbar, nota bene på kölbåtssidan.
Jollar och kanoter har med undantag av en kort period på 1960-talet inte varit sällskapets starka sida. Det ledde också till bildandet av Jollekappseglarna (1973).
Redan 1912 fick sällskapet arrangera det nybildade Mälarens segalrförbunds första högtidssegling. Sällskapet har dessutom, förutom flera högtidssgelingar, arrangerat starbåts-SM 1950, skärgårdskryssarpokalen 1957, M-båts-SM 1987, H-båts-SM 1990, M-båts-SM 1994, och talrika mindre seglingar. Man har också haft diskussioner i gång om eventuella M-båts-SM-evenemang 2001 och 2006 det senare i samband med klubbens 100 års jubileum.
Den första öppna seglingen 1908 samlade 50 deltagare. Sedan ökade tävlingsverksamheten kontinuerligt. På 1920-talet seglades Ridöregattan, lagtävlingen om Götabojen och senare Arosskölden efter "Bojen" erövrades bl.a. med hjälp av den berömde konstruktören och rorsmannen Gustaf Estlander som inhyrts. Man seglade främst fasta triangelbanor och disstansseglingar. Nattseglingen Ridön Runt finns belagd 1935 och firade alltså femtioårsjubileum 1985 Calle Hultgrens och bröderna Tengströms egenhändigt byggda skärgårdskryssare gjorde sig tidigt känd framför allt i västra Mälaren.
Skärgårdskryssartraditionen
År 1930 konstruerade Estlander mälartjugotvåan, som av MSF beställdes som en billigare version av de allt dyrare skärgårdskryssarna. Erik Jansson och Klas Karlsson fortsatte skärgårdkryssartraditionen, den förre med flera topplaceringar i skärgårdkryssarpokalseglinar långt in på 1960-talet. Bredden har dock sedan 1930-talet funnits bland M-jakterna. De första framgångsrika M-22-seglarna var Lennart Wallinder och Sune Abrahamsson, på 1950-talet följda av Bengt Thedvall och Bengt Persson.
Under 1960-talet tog Arosseglarna på allvar upp konkurrensen med stockholmare och ostkustseglare om priserna i M-båtsklasserna. Arne Andersson, Bo Stenström, Hans Nordvall och Sten Andersson i M22, Tore Söderberg i M-30 jämte Cliff Lysell i M-22 och M-25 var de tyngsta namnen. De vann flera segrar i bl.a. högtidsseglingarna, där Anderbergsmedaljen var dåtidens förnämsta pris i M-22-klassen.
M-klasserna hotade under 1970-telet att stagnera men bildandet av ett särksilt M-båtsförbund och införande av SM-status gav nytt liv åt framför allt M-30-avdelningen. Västeråsarna Tord Bergman, Thomas Svensson, Johan Lindkvist/Helena Brisby har alla under 1980-talet tagit SM-tecken i M-22.
Tragik och stagnation
I slutet av 1940-talet flammade intresset för den amerikanska starbåten upp i sällskapet. Aros starbåtsflottilj bildades som en underavdelning och senare utbrytning ur sällskapet. Ledande män var Erik " Tottan" Karlsson, Arne Jonsson och framför allt Bengt Tidelius, som med sin ultralätta cederbåt, byggd på Arosvarvet, tillhörde svenska eliten.
En tragisk olycka 1954, då två av sällskapets medlemmar förolyckades på Björkfjärden, medförde stagnation i flottiljen under några år, då flottiljens centrum flyttades till Enköping. Juniorsatsningarna gav under 1960-talet frukt i form av ett gäng framgångsrika ungdomar med Jan-Christer Andersson, Sone Nydert/Bengt Ågren och Pekka Martinsson i spetsen.
Sjuttiotalets stora avdelning var IF-klassen, Charles Tillander ledde utvecklingen med flera framskjutna SM-placeringar. Charles har senare etablerat sig som stadens förste segelmakare tillsammans med Mats Kissling och även varit framgångsrik rorsman i flera andra klasser. Curt Wennerström/Bo Wärestam, Pelle Nathorst och Kent Nordin har på senare år dominerat klassen.
Föregångsmän: Friman och Hyse
Insjöseglarna från Aros har också - till stora delar beroende på sin omfattande banseglingsrutin - hävdat sig förvånansvärt väl inom havskappseglingen. Bengt Tidelius vann Gotland Runt redan 1965 med sin Laurinkoster Noa-Noa dock under Lidingö SS standert. Men sjuttiotalets föregångsman var Holger Friman med flera framskjutna placeringar i Gotland Runt. Han vann dessutom 1978 halvtonnarnas seriesegling Havsörnsvalsen. Av hans gamla besättning från 1970-talets början har Bo Stenström vunnit klasseger i Baltic Race 1975, medan Kjell Eriksson och Per-Erik Sundh legat i toppen på sina klasser i flera Gotland Runt på 1980-talet.
Åttiotalets stora namn på detta område är annars Lennart Hyse, som med sin intressanta Norlinkonstruktion Profilen nådde internationella framgångar bl.a. i 3/4-tonnar-VM och med klasseger i Gotland Runt.
Till havskappseglingprestationerna måste även räkans Kjell Nymans och Per-Erik Hedlunds Atlantsegling 1976 som visade västindierna hur en Aros-standert ser ut.
Tävlingar prioriteras
Anders Hansson ligger fortfarande i toppen i Smaragdklassen. Men i övrigt har intresset för entypsegling tyvärr minskat på senare år. Handikappseglingen har däremot vunnit terräng i och med att antalet båttyper ökade kraftigt på 1970-talet.
Leif Dolfei har vid sidan av vinterns isjaktseglande dominerat sin LYS-klass i många år, på sistånde i sällskap av Christer Ovrén och Michael Zeeck (Comfort 30) har trots sina ledaruppdrag hunnit med flera framskjutna placeringar. Claes Källeskog vann 1979 Scandicap Race totalt.
Segelsällskapet Aros kommer även i fortsättningen att prioritera tävlingsverksamheten. Förhoppningsvis kommer - så långt Mälarens begränsade möjligheter tillåter - detta att leda till flera intressanta arrangemang. Denna målsättning kan också förhoppningsvis utmynna i en renässans för ban- och entypseglingen, som bör utgöra basen för tävlingsverksamheten.
Antana från 1898 och dess historia
- INGEMAR HELGOSON -
Betraktelsen över en gammal båt och dess historia. Antana byggdes i furu 1898 av måleriarbetaren Nils Månsson (1839-1924) född i Färlöf Krististianstads län i kyrkböckerna livet igenom av någon anledning benämnd målargesell och boende Smedjegatan 12.
Seglande skomakare
Det var också länge adressen för sonen. Arospionjären och förste klubbkassören Karl Fredrik (1877-1933) också han målare. I vuxen ålder återfanns han på Östermalmsgatan 17-18 i en liten lägenhet tillsammans med hushållerskan och sambo Maria Söderström.
Om Nils Månsson - i seglarkretsar kallad "Gammel-Jebba" - var ett "havsbarn" så gällde det i högre grad Nils Olovsson, uppfostrad i en prästfamilj på gotländska ostkusten. Denne flyttade till Västerås kring sekelskiftet och gick omkring som gesäll på västmanländska landsbyggden med olika skomakarmästare för att lära sig yrket.
När han gjorde sina lärlings- och gesällår etablerade sig Nils med skomakeri på Kopparbergsvägen 22. Av ytterligar två sådana skomakerier på samma gata, drevs ett på nummer 9 Atlas, av bröderna Johan och Albin Svanström, det andra av Erik Hamré (1857-1946) i Sotargården. I Hamrés bostad bildades 1888 Västerås arbetarklubb (som upphörde efter fyra år). Alla fyra skomakarmästarna utefter Kopparbergsvägen var stora seglare.
Erik Hamré var far till Gunnar Hamré Aros-seglare som flyttade till Motala och sedemera blev en duktig båtkonstruktör. Han har bl.a. ritat Rudolf Thedvalls R-femma.
Blytung men sjövärdig
Vid 59-års ålder fick Nils Månsson råd att bygga en båt, d.v.s. Antana, åt sig och då 21-årige sonen Kalle. Den gav kojplats åt tre vuxna och - i fören - ett barn, höll 8.50 meters längd, hade 38 kvm. krysställ och var försedd 800 kg bly kölen.
Antana sjösattes, berättas det under spänning och stor tillslutning vid Lillåns utlopp. Folk trodde att det rörde sig om ett fuskbygge, som skulle sjunka direkt.
Icke! Nils hade med ett rejält jobb tillfört WSS-flottan en sjövärdig båt. som senare, 1906, och lång tid framåt var SS Aros start- och målfartyg men även fin kappseglare.
Sonen "Kalle-Måns" var efter faderns död och till sitt eget frånfälle 1933 ensam ägare av Antana.
Han hade f.ö. funnits med i den lilla grupp av revoltörer, som sittande på sillådor vid hamnmagasinen, bröt sig ur WSS och bildade SS Aros 1906.
Enda lösningen
Detta resultat av en klasskillnadskonflikt, som för utbrytans och deras efterföljare inte gick att lösa på annat sätt
Många hade nämligen inte råd att fortsätta i WSS. det nära 25-åriga sällskapet dominerades vid den tiden av välbuget folk med beställda och inköpta båtar. Resten var en betydande minoritet av arbetare, vars kassa sträckte sig till egenbyggda båtar men i övrigt varken tålde klädtvånget med mörk kavaj och vit skjorta vid festligheterna eller dyra groggmiddagar.
Med tiden och utvecklingen undergick också SS Aros en omstrukturering. Antana fanns visserligen kvar mycket länge och ännu efter "Kalle Måns" död. Familjerna Olovsson-Månsson hade hängt samman som ler och långhalm och Tage varit rorsman åt "Kalle-Måns" även om hans familj ägde en 22 kvm, skärgårdskryssare.
Nu ägde emellertid Kalle Månssons systrar Mina och Klara båten. Den for illa, murken och gisten, där den låg i hamnen utan tillsyn. För några hundralappar köpte Nils Olovsson in Antana men tvingades att låta den gå ett hårt öde till mötes - skrotning. Alltför mjuk, riskabel och svårreparerad, höggs hon ner av Tages äldre bror Olof Olovsson, Skrot-Olof kallad.
Det var 1934 Antana hade då burit tre ägare i många seglatser på stundomvresiga Mälarböljor.
Ung rorsman i eldprov
Dessa vrenskades förresten å det obehagligaste när 1926-års pingsdagsseglande trio gjorde 5-milsreturen från Strängnäs hem till Västerås: Albin och Johan i sin skärgårdskryssare Pysen, Tage och hans far i Antana.
Den glömmer inte tage. Han blev aldrig avbytt vid rorspinnen inte ens vid passagen i Granfjärden där stormen röt och vågorna bröts mot ön Skarpans lodräta klippor, kolossala stenblock och blankslipade hällar. Rorsman Tage siktade just Pysen i det ögonblick ovädret bröt ut på allvar. Han slängde sig i lä bakom Lindholmen och halade storseglet i avvaktan på vädermakternas mildhet.
Ingen aktningsvärd seglare hade motor på den tiden, så ingen skulle heller enligt Tage ha kommit på den tokiga idén att lossa en segelbåt från bryggan i det ovädret.
Femtonåringen Tage Olovsson klarade eldprovet i Antana lika bra som de mer erfarna bröderna Svanström i Pysen. Skomakarfamiljerna kunde återsamlas fulltaliga efter den stormigaste av vårkvällar Tage Olovsson kan minnas.
Mer om detta finns att läsa i skriften "Aros 1000 år" publicerad 1990.
Ring gärna någon i styrelsen för ytterligare information.

 

Uppdaterad: 21 JAN 2016 17:13 Skribent: Bo Stenström

Postadress:
SS Aros - Segling
Eva Stenström, Fågelviksvägen 12
72348 Västerås

Kontakt:
Tel: 021-803 912, 0760-440 863
E-post: This is a mailto link

Se all info

Här finns plats för fler sponsorer som vill gynna vår förening!