Hoppa till sidans innehåll

Historien om pilbågen


Pilbågen är i historiskt/arkeologiskt perspektiv ett ganska nytt redskap, och det första redskap som kunde lagra energi. De äldsta kända avbildningarna av pilbåge kommer från Västeuropa och utgörs av grottmålningar i Frankrike och Spanien. De äldsta fynden är ca 11000 år gamla och kommer från en renjägarboplats vid Stellmoor i Schleswig-Holstein och består av över 100 träpilar samt fragment av vad som tolkats som en pilbåge.
Något yngre är de två bågar som hittats vid Holmegaard på Själland. De är ca 8000 år och tillverkade av alm, ett mycket vanligt träslag för pilbågstillverkning i Skandinavien.
Även från andra platser i Europa har man hittat mer eller mindre bevarade bågar från stenåldern. Några kända fyndplatser är Ochsenmoor i Tyskland, Ashcott Heath och Meare Heath i England och Robenhausen i Schweiz.

Det vanligaste materialet i ickeskandinaviska bågar är idegran. De flesta är enkla stav- eller flatbågar, vanligtvis med ett D-format tvärsnitt, där halvcirkeln varit vänd mot skytten. Bågen har varit jägarens viktigaste redskap, vilket bl a visas av den mångfald pilspetsar för olika ändamål som man hittat vid utgrävningar. Man har även gjort skelettfynd av bytesdjur, t o m uroxe, som dödats med pilskott.

Även utanför Europa har man känt till pilbågen under förhistorisk tid. Utöver den vanliga stavbågen har man, speciellt i Centralasien, använt sammansatta bågar av olika utföranden. Den enklaste formen av sammansatt båge är en stavbåge, som är förstärkt med pålimmade djursenor.

Bågar av denna typ från yngre stenåldern har man hittat bl a i England. Efterhand fick pilbågen en allt större militär betydelse. Många ryttarfolk från Asien hade pilbågen som huvudvapen. För att kunna användas från hästryggen måste man ha en kort båge. För att bibehålla bågens effektivitet ändrades ibland, men inte alltid, båglemmarnas utformning så att man fick en båge vars lemmar pekade framåt, d v s från skytten. Sådana bågar kallas reflexa bågar.

Samtidigt började bågarna bli allt mer komplicerade till sin konstruktion och tillverkning. Man använde olika kombinationer av horn, ben, trä och senor som limmades ihop. Vad man eftersträvade med detta var bl a att få en ryggsida som var tänjbar och elastisk och en buksida som var mer eller mindre styv. Genom att göra väl avvägda kombinationer av olika material fick man fram bågar som både sköt långt, hade god genomslagsförmåga och inte var längre än att de var lätta att hantera från hästryggen.


Illustrationen är från "Aladdin, eller den forunderlige lampe" av Adam Oehlenschläger. Illustrerat av Nicolai Hansen. Utgiven MDCCCXCVIII

Bland de sammansatta bågarna anses de turkiska vara de förnämsta och det finns uppgift på pilskott på 940 meter (Cederlöf, 0. Vapnens historia). En bra turkisk båge kan ta upp till 10 år att tillverka, eftersom det var noga med träets torkning. Bågar av denna typ var i bruk ända in på 1800-talet.

Även i Europa använde man tidigt sammansatta bågar, vilket fynd från yngre stenålder och bronsålder visar. Mest känd i västeuropa och Norden var emellertid långbågen, d v s en rund eller halvrund trästav, som ofta var lika lång som skytten. Det vanligaste träslaget i långbågen var idegran, men även alm, lärkträd och andra träslag förekommer.
Speciellt populär blev långbågen i England där man vann flera avgörande drabbningar i det s k 100-årskriget mot Frankrike tack vare bågskyttar utrustade med långbågar. Bågskyttet främjades genom tävlingar och olika påbud och engelska armén hade bågskytteavdelningar ända in på 1600-talet. Men det är som jaktredskap bågen har haft sin största betydelse för människan, och för många människor är det ännu idag det viktigaste jaktvapnet.

Utdrag ur ett projektarbete (Förhistoriska jaktvapen) av Lasse Bengtsson, Helena Carling, Leif Engh 1983 (Institutet för forntida Teknik).

Uppdaterad: 13 FEB 2010 19:33 Skribent: Erik Hjort

Postadress:
Säters IF BSK - Bågskytte
c/o Erik Hjort, Bispberg 21
78390 Säter

Kontakt:
Tel: 022551852
E-post: bispberg21@hotmail.s...

Se all info