Hoppa till sidans innehåll

En liten tillbakablick av Holger Nestorson


En liten tillbakablick (av Holger Nestorson)

Någon gång i mitten av 20-talet började några pojkar sparka boll. Kanske något
tillspetsat att tala om boll, för egentligen var det några ihopknycklade
tidningar som man med ett snöre gjort någorlunda rund. Men det dög, och på den
vägen var det några år, tills man hade råd med att skaffa en "riktig"
boll, ja inte en sån där rund fin boll som man har nu för tiden, utan en
läderboll med blåsa inuti och med en öppning, där man kunde lägga i blåsan,
pumpa och snöra ihop.

 

Så småningom bildades några kvarterslag. De pojkar som bodde nere vid Posten hade ett fotbollslag som hette "Skärets AIK", och pojkarna vid Tubbeviken,
vid nuvarande Pizzeria Capri, bildade laget "Tyviga BOYS", och uppe
runt Betel, som förr i tiden kallades för Rosenkulle hette fotbollslaget "Rosenkulles
SK".


Pojkarna, som nu några år spelat i kvarterslagen ville komma längre. På östra Tjörn fanns ett fotbollslag, som hette IFK Valla och som spelade i högre serie. De behövde förstärkning, och då passade några av pojkarna här i Skärhamn på att cykla upp till Valla och träna. Det dröjde inte länge förrän de hade tagit en ordinarie plats.

I Skärhamn då! Gjordes det inget här? Jodå, mycket. En entusiast, som hette ArvidJohansson, broder till Evert Johansson, plåtslagaren, anordnade träffar för att få till stånd en förening. Hos Agda Scheldt, som hade servering (vid nuvarande
Lennarts Foto), träffades pojkarna på kvällarna och diskuterade, och en
sensommar 1932 bestämdes det att utlysa ett allmänt möte på LOGEN, (det var ett nykterhetshus, som en gång låg vid Wågermanska Ungdomsgården). Dagen kom och många slöt upp. Den kvällen bildades Skärhamns Idrottsklubb, och det var den 13 oktober 1932.


Och så började pojkarna träna, och den första riktiga matchen spelades mot
Mollösund på sandlerorna i Utäng. Tyvärr blev det högvatten, och i slutet av
matchen kom det vatten in på planen, och det var dyblöta spelare som lämnade
planen, när domaren blåste för full tid. Mollösund cann med 1-0.

Ny plan måste till. Av en bonde i Dyreby (i närheten av snickerifabriken i
Hällebäck) hyrdes ett område för ungefär 100 kr per år och då kom man igång på
allvar. Efter några år fick laget börja i Orustserien, men det riktiga
uppsvinget kom när mark arrenderades i Toftenäs. En plan med
"riktiga" mått och till och med ett nybyggt omklädningsrum med kiosk
bredvid, var något för ambitiösa ungdomar. Folk vandrade till Toftenäs och
publikmässigt blev det en succé. Efter några år var Orustserien i minsta laget
och Inlandsserien blev nästa.

Så småningom höjdes det röster för att anlägga en fotbollsplan inne i Skärhamn. I
Tubbeviken fanns det plats, men det var ett stort arbete med mycket sprängning,
men år 1939 stod anläggningen färdig och fick namnet Havsviksvallen. Ett stort
hus byggdes strax intill, som inrymde gymnastik, bio, teater och bordtennis,
men även omklädningsrum. Teater med luciakröning blev varje år återkommande.

 

Fotbollen, som var den största idrotten klättrade upp i seriesystemet, och Bohusserien blev nästa.

Vinteridrott!
Under några år spelade SIK sina hemmamatcher i bandy nere vid sjön, ja, du
läste rätt, just på Havsviksvallen. På den tiden var det vinter.

 

Det var just på denna plan som några av de entusiaster, som fortfarande arbetar för SIK fostrades. När den första pojklagscupen i Bohuslän startade upp, det var år 1947, spelades de första hemmamatcherna på Havsviksvallen, för att avslutas med final på Rimnersvallen I Uddevalla mot Grebbestad. Några av de pojkar som
spelade final var Gilbert Ruckman, Vilgot Johansson och Holger Nestorson.

Man skulle tro att allt var frid och fröjd, och det var det, utom när det blåste
sydväst och kuling och till och med storm. Då kunde man tala om ökenstorm och
spel mot ett mål. Från den utomordentliga läktaren på Idrottshuset kunde man
svagt följa spelarna bland sandvirvlarna och först vid halvlek fick man fråga
domaren om ställningen. Skulle vinden komma från motsatt håll blev det också
bekymmer. Då flög bollen över det rätt så höga nätet ut i havet, och var man
inte beredd med jullen eller ekan, ja, då var bollen snart på väg till Danmark.

Efter just en sådan match var fötterna ömma och skavsår var legio på grund av
det hårda underlaget.

Motståndare klagade. SIK:s plan var det grymmaste man kunde tänka sig. Att komma till Skärhamn var liktydigt med förlust. När även hemmaspelarna började klaga var det dags att ta itu med problemet. En kommitté utsågs för att arbeta med en ny plan och mark för ändamålet köptes av en bonde på Röa. Under tiden spelade SIK sina matcher på Torps Idrottsplats på Orust.

 

På hösten 1962 spelades den första matchen på Röa, och samma år gick SIK upp i den nationella serien, div IV. Med andra ord, ett framgångsrikt år för Skärhamns
Idrottsklubb.

"Sytanterna" hade börjat några år tidigare och tack vare dessa stod snart en klubbstuga på plats, och det dröjde inte så länge förrän läktaren också var byggd. Allt finansierat av damerna.

 

År 1964 var det stor fest på Röa. Anläggningen invigdes av Kommunfullmäktiges
ordförande Gustav Olausson och fick namnet Röavallen. Allsvenska laget ÖIS var
på plats och spelade mot SIK:s seniorer. Hur det gick går vi inte in på, det
var ju bara en vänskapsmatch.

 

Under några år gick det bara uppåt för skärhamnspojkarna. Division III, och den
första matchen borta mot Jonsered gick över förväntan. Klar seger med 3-1.
DM-bucklan togs för alltid, och står prydligt bland SIK:s samlingar på
Röahallen.

Att värva spelare var inte något nytt. Det hade SIK gjort förut, men vid denna
tiden var det spelare från de högre serierna. Vad sägs om Roland Lindqvist
(ÖIS), Jens Söderberg (ÖIS och Elfsborg), Bo Jagler (Gais).

 

Men nu åkte vi "jo-jo" några år. Ner i div IV och upp till div III igen.
Ner igen och upp igen --- upp och ner.

SIK har alltid haft ambitioner. Talet om inomhusidrotter var på tapeten och efter
en del år fanns ett barracudatält på plats. Tennis, badminton och fotboll på
vintertid, men även höst och vår kunde nu spelas inomhus på Röavallens
parkeringsplats. Damerna hade visat ännu en gång att de kunde samla in pengar.

 

Vinteridrott, var det något att satsa på? Ja, tyckte några herrar och damer och så började planeringen av Dunkavlemyren (Donskäwla). Det tog några år, men även den blev färdig, till stor förnöjelse för alla barn och ungdomar i Skärhamn. Skolorna hade och har också stor nytta av anläggningen.

Men barracudahallen var inte någon hit för Röa. Blåst och virvelvindar gjorde att
tältet blåste ner ett flertal gånger. Till slut tröttnade man och skrotade det
och planerna efter något mera stabilt tog fart. Röahallen var på gång och den
stod färdig år 1984. Där hade sydamerna satsat ungefär 250 000 kr. I stort sett
kan man säga att dessa fantastiska damer samlat in ungefär 1 miljon kr genom
tombolor, auktioner och lotterier, och fortsätter att så göra.

Fotbollen då? Jag har i stort sett bara redogjort för seniorlaget och dess ambitioner och triumfer, men även för de ekonomiska intäkterna av frivilliga krafter. När A-laget år 1998 gick upp i division II var det en stor prestation (och 2005 till division I). Att ha ett bra A-lag är för de yngre mycket viktigt. Då har
de något att se upp till --- ett framtida mål att just få spela i A-laget.

Bakom allt! Ingen idrottsklubb kan vara utan alla de ungdomsledare, som fostrar,
leder och organiserar klubbens ungdomsidrott. Kanske den viktigaste kuggen i
föreningen.


© Holger Nestorson

Uppdaterad: 08 JUN 2016 06:12
Skribent: Björn Englund
Epost: This is a mailto link

Postadress:
Skärhamns IK - Fotboll
Röahallen
47195 Skärhamn

Kontakt:
Tel: 0304-670537
Fax: 0304-67 19 05
E-post: This is a mailto link

Se all info