Jag tror att alla elever, både nya och gamla, har en personlig relation till Östen.
Den stora svarta valacken som många tyckte var lite läskig att göra iordning. Han tyckte inte om när man var osäker eller när människor stod och tittade på honom, han tyckte om rejäla tag och att få stå ifred och bli ompysslad i lugn och ro med sin ryttare, då var han den keligaste och gulligaste häst som fanns.
Östens mjuka luddiga öron är det många som förälskat sig i.
Vi är många som tävlat på Östen i både dressyr och hoppning.
Han var välskolad och lydig med en osedvanlig ridbarhet. I boken ´Driva Ridskola` står det skrivet att -den optimala skolhästen är den som man som instruktör vill rida men inte behöver- Den raden beskriver Östen perfekt. Alla begränsningar fanns hos oss ryttare.
Det finns många anekdoter att berätta om Östen, både roliga och tråkiga - ja eller snarare dråpliga. Tex när Helen bestämt sig för att hon minsann ska se till att han ska gå hela vägen ner till hagen, men Östen helt sonika lyfter hela Helen där hon håller fast i grimman och går iväg. Alla känner väl också till Östens sten nere i dungen utanför ridbanan, där har han vid lämpliga tillfällen skyggat från dag ett på anläggningen.
Östen har varit en mycket frisk och sund häst, bara vid ett tillfälle tidigare, då han ådrog sig en sårskada har han varit sjuk.
Det är med tårar i ögonen och sorg i hjärtat vi säger farväl när han nu galopperar på de evigt gröna ängarna.
Tack för allt du gett oss!
