Hoppa till sidans innehåll

Boston Marathon


Vad har jag nu gett mig in på? Tankarna far igenom huvudet när bussen rusar fram genom dimman som täcker ett förvårsbrunt Massachusetts.Jag sitter i en klassisk gul amerikansk skolbuss på väg från Boston Commons i centrala staden till starten för Boston marathon i den lilla byn Hopkinton. Bussresan är lång och med viss bävan inser man att tillbaka till stan får man ta sig för egen maskin. Framme i startområden vilar Athlete´s Village i dimma temperaturen så här vid halvåttatiden på morgonen ligger på 3-4 grader. Inför start

Efter en stund hittar jag en ledig fläck under ett gigantiskt tälttak där löpare sitter och ligger om varandra i tyst väntan på starten drygt två timmar senare. Det blir en lång och kylig väntan innan det blir dags att gå in till startområdet nere vid Hopkintons huvudgata.

I USA råder ingen allemansrätt och de löpare som vill utnyttja sedvanerätten att få lätta sina nervösa blåsor i de små parker och allmäningar som kantar prommenadvägen blir bryskt bortkörda av några stöddiga poliser. Solen har nu tittat fram och jag skakar inte längre i hela kroppen när jag ställer mig längst bak i den första startvågen av löpare. Plötsligt dundrar ett par jaktplan fram över våra huvuden och vi inser att de kommer vara i Boston efter någon minut, själva har vi åtskilliga timmars nötande framför oss. Nationalsången ljuder, handen på hjärtat! Så sant!

Detta är Patriots´ day eller Marathon Monday, som den numera ofta kallas! Dagen firas inte bara med löpning, Boston Red Sox har hemmamatch (vilket flitigt avrapporteras under loppet) och ett gäng entusiaster återskapar slaget vid Lexington med tidstypiska uniformer och vapen.

Själv springer jag i en modern gul T-shirt med tre kronor. Tidpunkten för starten närmar sig inte mycket hörs, inget startskott, kanske för att starten ligger på andra sidan krönet av en lång backe, hur som heslt tar nästan åtta minuter för oss i bakre leden att hasa oss fram till pipmattan. I början råder trängsel, gatan är ganska smal och folk knuffas för att komma framåt. Så småningom blir vägen bredare och det blir lättare att få upp en lagom marathonfart som i mitt fall ligger runt planerade 4:45/km. Kilometerskyltar finns hela vägen, åtminstone i början, så jag slipper räkna om till minuter/miles (de försvann visst så småningom men det var jag för trött att notera). Dimman har lättat och vi springer genom ett tidigvårbrunaktigt  New England. Träd och buskar har ännu inte slagit ut men här och var blommar forsythia och körsbärsträd i trädgårdarna. Folk har gått man ur huse i de små sammhällen som passeras och rätt ofta får jag uppmuntrande tillrop ”Go Sweden!” tack vare min svenska T-shirt. Det värmer gott. Pontus i Boston
Jag lyckas hålla ganska bra styrfart och efter de inledande nedförsbackarna blir vägen mer backig och uppe på ett av krönen hörs plötsligt gälla skrik som under en Beatleskonsert. Vad är nu detta? Jo eleverna från Wellesley college´s flickskola står uppradade längs marathonvägen och försöker överrösta varandra i att erbujda de förbirusande löparna kyssar. Jag känner mig för svettig och snorig för att vilja passa på att kyssa tonårsflickor igen och jag är ju ingen Berlusconi! Deras entusiasm smittar dock av sig och det går lättare att sega på. Efter knappt 35 km kommer en lång men ganska svagt lutande uppförsbacke, flera löpare frågar mig om detta är den beryktade Heartbrake Hill. Vad ska jag svara? Det är ju ingen Aborrbacke precis men den är lång och malande och jag känner tröttheten komma. Visserligen närmar vi oss målet så sakteliga och den kyliga motvinden gör sig mer påmind här inne i Bostons förstäder men sina raka gator. Publiken är entusiastisk och med målet slutgiligen hägrande framme vid John Hancock Tower som sticker upp över de låga husen inser jag att jag kommer att klara att ta mig till slutet. Efter några tvära svängar skymtar målet nu verkligen i slutet av Boylston Street framme vid Copley Square och, efter vad som känns som en evighet, korsar jag mållinjen efter att har varit ute i 3:22:39. 

Nytt personligt rekord! Nu känns vinden tydligt och jag börjar huttra igen, aluminiummanteln värmer inte mycket och dessutom blåser den upp i ansiketet hela tiden. Att få av sig chipet tar en smärre evighet men belönas med en medalj. Att gå till väskutlämningen känns som att springa ytterligare ett marathonlopp men så småningom kan jag sjunka ner på en bänk, få på lite torra kläder och stappla iväg mot tunnelbanan och den välbehövliga hotellrumsvilan.

Nästa dag, på flyget hem, som går via Amsterdam, hamnar jag bakom det kenyanska landslaget. Damsegrarinnan Salina Kosgei sitter någon stol framför mig med en silverbuckla i en plastpåse och herrtvåan Daniel Rono sitter på stolen direkt framför min och nöter mot mina knän. Jag inbillar mig att jag därigenom får ökad kraft till nya utmaningar. Och ser man på, när vi väl går av flygplanet linkar Daniel Rono på stela ben uppför rampen medan jag känner mig hyggligt pigg. Det borde lova gott inför Stockholm marathon. Slutligen kan jag säga att Boston marathon var en stor upplevelse som jag varmt kan rekommendera för hugade spekulanter. Man anmäler sig direkt och behöver inte använda Springtimes dyra mellanhänder. Problemet är bara att man måste klara kvalgränserna vilka är ganska tuff satta (3:30 för M45-M49).

Uppdaterad: 08 JUN 2016 07:12 Skribent: Pontus

Postadress:
Uppsala LK
C/o Tomas Thim, Slöjdgatan 21
75238 Uppsala

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info