Hoppa till sidans innehåll

Vertex fjällmaraton


Vi var två ULK:are som sprang Vertex fjällmarathon i Våladalen den 7 augusti: Hans Furuland och jag (Sofia Bureborn).

 

Hans tog sig i mål på 5 timmar 35 minuter i den tuffa terrängen. Segraren, skidåkaren Anton Sjöholm, gick i mål efter 4 timmar. Det säger en del om banans beskaffenhet. Det är blött, stenigt, backigt och tufft som tusan. Men också helt andlöst vackert. Rekommenderas!

 

Själv sprang jag i duoklassen med min kollega Ola Pettersson från Länna IF. Den 43,4 långa resan över 1800 höjdmeter tog oss 7 timmar och 40 minuter. Det är vi nöjda med!

Om du vill läsa mer om vår upplevelse får du gärna kika in på min blogg: www.bureborn.wordpress.com

 /Sofia

 

Och här nedan kan du läsa Hans berättelse från loppet.

 

En liten berättelse från Vertex fjällmarathon 7/8 2010

 

Denna fjällupplevelse kan jag verkligen rekommendera för alla naturintresserade löpare, förutsatt att man inte nödvändigtvis måste springa på asfalt!

 

Asfalt lyser nämligen med 100%-ig frånvaro i detta maraton över distansen 43 km varav 1800 meter  tillryggalades i vertikal riktning uppåt.  Underlaget i stora delar av loppet bestod av rötter (modell extrem med stukvarning), sten, stenskravel, blöta, halvmurkna och trasiga spänger förankrade i regnmättad myrlera.

 

Banan sträcker sig från Edsåsdalen söderut till Vålådalens fjällstation. (info hittas lätt via Vertex hemsida). För egen del bestämde jag mig för att springa 1 vecka tidigare, då jag plötsligt kunde byta en jobbhelg. Jämtland ligger ju praktiskt till mitt i Sverige såtillvida att man kan ta tåget i detta fall till starten. Efter jobbet på fredagen lägger man sig således på nattåget och anländer omskakad till Undersåker kl 8 på lördag morgon. Frukost får man se till att få i sig på tåget. Vid stationen hämtar organisationen upp och kör en till starten så att man precis hinner snöra skorna innan startskottet går.

 

Vädret var perfekt, uppehåll, mestadels soligt och 12-14 grader.  Hade utrustat mig med spikskor (INOV-8—utmärkta) vilket skulle visa sig vara det absolut rätta för underlaget. Man var också tvungen ha med ngn liten löparrygga med plats för vätska, kompass och ombyte.

 

Cirka 270 lystrade till startskottet kl 9.  Efter en knapp kilometers flack löpning på grusväg började sen första stigningen mot Välliste (berget dit Trillevallens lift går, cirka 1100 m. Det är cirka 600 m stigning på 6 km. Efter 2-3 kilometers uppförslöpning kände jag mig fullkomligt utpumpad och var tvungen att börja gå. Då känns det lite motigt när det är 40 km kvar….man undrar vad man gett sig in på!

 

Nåväl, när man väl passerat trädgränsen, solen lyste över hjortonmyrarna och utsikten bedårade, så kändes det lite lättare. På toppen av Välliste var man tvungen att stämpla, så några genvägar gick inte för sig.  Sen kommer ett mycket trevligt omväxlande parti, mestadels nedför till Ottsjö: småstigar, spänger och måttligt stenigt. Just här var det verkligen ett hjortonår! Myrarna lyste röda som riktiga lingonhyggen. Nästan synd att inte stanna och plocka. För min del har jag aldrig sett så mycket hjortron. Löptekniskt var det allt som oftast ganska knepigt. Oftast svårare än på småstigar i Lunsen.

 

I Ottsjö efter cirka 15 km hade man bullat upp med en ordentligt proviantering: dryck, godis, pasta, chips, frukt etc. För min del höll jag mig till sportdryck, lite bananer och energikakor.

 

Efter Ottsjö kommer att halvtungt men sanslöst vackert parti mestadels uppför till Hållfjället vid 24 km, över trädgränsen. Efter Hållfjället går det brant nedför i extremt rotrik och svårsprungen skogsterräng några kilometer till Nordbotten 27 km (en gammal fäbodvall).  Det är verkligen skillnad på olika löpare; en del har stora svårigheter i sådana här partier och halkar långt efter. Ing-Marie Nilsson från Hässelby var en som inte var terrängvan, och hon sprang för första gången. ”Aldrig mer” sa hon när hon kom i mål, tyckte inte att det gick att springa.

 

Efter Nordbotten börjar stigningen mot det andra fjället, Ottfjället. Det rör sig om nästan 700 m stigning varav 200 m stigning den första kilometern. Den första biten gick tydligen under epitetet ”väggen”. Här tror jag inte det var någon enda som tog sig springande uppför. Hela vägen uppför mot toppen passerade man små fjällbäckar med iskallt vatten så någon vätskebrist var det aldrig någon fara för. Upp till Ottfjällets vindskydd efter 35 km sprang jag kanske 1 km och gick resten! Här fick man verkligen bita ihop, men samtidigt var utsikten så enorm så det uppvägde allt slit. Uppe vid toppen stämplade man in och fyllde på förråden.

 

Sista biten från 35 km och in i mål var sen i stort sett bara nedför men ack så frustrerande! Man hade ju sett fram emot en behaglig utförslöpning i 8 km in i mål i ett makalöst soligt landskap efter all strävan upp mot toppen! Nedfarten som följde var ingen dans på rosor: först någon kilometer i ett stenlandskap där ett eventuellt snubbelfall skulle ha resulterat i frakturrisk; sedan omväxlande brant, stenrikt, blött, lerigt, rotrikt samt frekventa partier med halvt raserade halkiga spänger. Här fick man hålla tungan rätt i mun och man hade ingen möjlighet att njuta av utsikten utan var tvungen att ha koll på fötterna hela tiden. Benen är ju också lite mjuka efter nästan 40 km när man ska hålla emot nedför. Spikskor i den här terrängen var förstås guld!

 

Sista 2 km fick man dock lite plåster på såren i form av en grusväg, efter att ha sprungit och svurit, och där gick det med en väldig fart. Sista biten passerade jag en kanadensiska från Vancouver, där man tydligen ägnar sig åt bergslöpning titt som tätt (hörde jag vid kvällens middag). Hursomhelst nådde jag mållinjen vid Vålådalens fjällstation efter 5 timmar och 35 minuter.  Segraren kom in på 4.00.42 och trea kom otroligt nog gamle skidåkaren Janne Ottosson, bara 6-7 minuter efter!  Jag tror jag blev 53:a.

 

Egentligen betydligen fräschare i benen än efter ett vanligt maraton, vilket förstås beror på det varierade och mjuka underlaget.

 

Första tanken var: aldrig mer! Det här var alldeles för svårsprunget, även om jag gillar terräng i vanliga fall. Men å andra sidan: man ska nog inte ta det som en vanlig tävling utan som en kombinerad löpning, tuff fjällvandring och storartad naturupplevelse. Trots all vedermöda skulle det inte förvåna om jag står på startlinjen nästa år igen!

 

Kvällen efter loppet är för övrigt mycket trevlig. Prisbordet och utlottningspriserna är imponerande. Springer man här ska man definitivt boka in sig på fjällstationen och vara kvar på kvällens middag. Bra stämning, trevliga människor och bra mat. Vill man springa i lag som Sofia så tror jag det är väldigt kul också.

 

/Hans

 

 

Uppdaterad: 04 SEP 2010 13:15
Skribent: Sofia Bureborn

Vill du bli medlem?

Läs om klubben här.

Stöd klubben genom att gå till Gräsroten och ange Uppsala LK  som din favoritförening när du spelar på svenska spel.

Stöd ULK när du handlar på nätet!


Här hittar du sponsorhuset REA-kampanjer

Ladda ner Sponsorhuset-appen! Nu finns Sponsorhuset som App att ladda ner på för både iOS och Android. Med appen på din telefon och surfplatta blir det mycket enklare att stödja Uppsala Löparklubb när du ska beställa saker på nätet. Ladda ner den här och kom igång!
App Store och Google Play

Besök Uppsala Löparklubb
på Facebook 

Postadress:
Uppsala LK
C/o Tomas Thim, Slöjdgatan 21
75238 Uppsala

Kontakt:
Tel: 018-550462
E-post: This is a mailto link

Se all info