Ja då var det gjort mitt 10:e Stockholm Marathon som blev en mardröm.
Allt började så bra. Kroppen kändes fantastisk när väl startskottet gick i lätt duggregn och lagom temperatur.
Löpsteget var så lätt och spänningarna släppte, jag flöt fram i mina nya skor kändes det som. Så lycklig att åter vara med, men lyckan brukar inte vara lång.
Vid 28 km började min smala klena vad att krampa lite, blev tvungen att sakta ner. Vid 32 km började det rycka i baksidan av båda benen som blev värre och värre och det blev som knölar som gjorde hemskt ont.
1 mil kvar kändes inte speciellt givande. Stretcha, masserade och lyckades lunka framåt.
Vid 35 blev krampe ännu värre. Gjorde förbannat ont så tårarna rann, helvete va långt kvar.
Försökte ta mig fram med rakare ben, sakta sakta. Stopp vid 40, riktigt stora knölar, funderade på att bryta, ont ont.
Men energin fanns i kroppen det var inte den som satte stopp så tråkigt, ville springa på. Publiken underbar dom hejjade mig fram på stappliga ben. Massor av människor sprang förbi och jag hade svårt att få benen att lyda.
Kämpade mig framåt, tårarna rann för fullt. Äntligen såg jag Stadion, då grät jag ordentligt, så långt runt den innan man kommer in och sträckan därinne var inte rolig. Så nära mål, men så ont, kämpa kämpa.
Tillslut kom jag i mål. Men då var jag bara glad över att det var över. Stapplade mig vidare mot trappen ner till planen där väskan fanns, krampen avtog, men väl vid trappan fick jag benvärk. Som hemsk tandvärk fast i benen, la mig ner, masserade, drack. Kändes bättre efter 20 minuter.
Kunde hämta min väska och äta en banan och lite salta nötter och dricka vatten.Glad över att vi alla från Uppsala som åkte i bilen tog oss i mål. 2 stycken satte pers, mycket kul för dom. Jag bara glad det var över, kände inte den där kicken som jag fått de andra gångerna. Men inte så konstigt.
Väl hemm klockan 20,30 blev det en efterlängtad pizza och massor med vatten. Det var länge sen gröten på morgonen kl 7,15 och smörgåsen kl 10 när vi var på plats. Nu less på all sportdryck som man levde på under dagen och det blev underbart med duschen och tandborsten innan sängen.
Som det känns nu med minnena vet jag inte om jag står där nästa år på startlinjen. Men man ska aldrig säga aldrig. Kan hända mycket på 1 år. Förra året satt jag hemma med tårar i ögonen och skadad hälsena och såg loppet på tvn och önskade jag var med och nu var jag det men då hände det här och jag har inte slarvat med långpassen. Träningen har flytit på bra dock med lite krämpor som min ena häl som blir stel/öm när jag är stilla och min vad som är så klen efter trasslet med hälsenan. Men suget efter löpningen börjar komma tillbaka, det är ju trots det som gör att man orkar med allt
// Björn Söderberg
