Hoppa till sidans innehåll

En galen helg (berättelse av Anders Toll)


Ibland gör man kanske inte det mest rationella utan följer mer hjärtat. Oroa er inte, det handlar om löpning. Det handlar om helgen 7-8/3 men först lite bakgrund. Efter en höst då formen lös med sin frånvaro var osäkerheten vad det gäller träningsupplägg och möjliga mål total. Ett nära bottennapp i första Bore cup på hemmaplan hjälpte inte heller. Tyckte kanske inte att tiden var så illa men jag var klart efter i M50-klassen. Hade försökt dra ned på volymen under hösten utan resultat så nu vände jag upp och ned på det hela. Tiomilaveckor över jul o nyår men bara i maklig långpassfart även om jag sprang kortare pass. Det verkade göra susen för på andra deltävlingen var jag före mina viktigaste motståndare i klassen. Fortsatte därför på samma sätt men i deltävling 3 var jag återigen efter mina två huvudsakliga antagonister i det backiga Hemlingby. Tiden var dock riktigt bra så det var väl bara att de andra var bättre. Inför sista deltävlingen var det så jämnt att den av oss tre som skulle vara först skulle också vinna sammandraget (och för två av oss skulle det dessutom innebära den avgörande inteckningen i vandringspriset). Jag hade också gjort ett par 800 m-lopp inomhus på hyggliga 2:25 respektive 2:22 helt utan sparring. Så jag var sugen på att testa vad det skulle räcka till på Inne-VSM.

 

Problemet var bara att sista Bore cup gick av stapeln lördag 7/3 och IVSM 800 m söndag 8/3. Det rationella skulle alltså vara att bestämma sig vad som var viktigast (och gav störst möjligheter) och välja. Visst förstod jag detta men jag ville både äta kakan och ha den kvar. Att jag hade blivit slagen i senaste deltävlingen och att den längre avslutande sträckan talade emot mig borde avgjort. Men samtidigt ville jag ta den lilla chans som ändå fanns. Jag hade gjort bra lopp i Vallentuna flera gånger (till skillnad från i Hemlingby) och tänk om mina motståndare blev sjuka eller skadade och jag missade chansen?

 

IVSM var en av två chanser jag skulle ha att slå Miles gamla veteranrekord på 800 m i M50, dvs även om jag misslyckades första gången skulle jag ha en chans till. Jag hade dessutom bokat hemresan till Borås med SJ priopoäng som skulle försvunnit vid årsskiftet och sedan lyckats få tag på en billig biljett dit också. Enligt det preliminära programmet borde jag hinna med att delta i höjdhoppet också. Eftersom jag kände mig i underläge inför sista Bore cup så jag bestämde mig för att försöka få till en formtopp. Mängden minskades rejält de sista två veckorna och ett flertal fartpass adderades, inkl 8x400 m på Bosön och ett par 10 x 30-20-10 intervaller (de sista 10 s är det maxfart som gäller). Dessutom ordentligt med vila emellan.

 

Planen för Bore cup var att försöka hålla ryggen på ledaren i M50 och inte förivra mig utan vänta på en sen spurt (men naturligtvis hänga med i ev fartökningar så gått det gick). Första varvet låg jag klistrad i rygg på ledaren och när han tvekade och minskade takten ett par gånger så sänkte jag bara tempot (vilket även trean gjorde och aldrig gick om). Precis innan varvning var det dock tydligt att ledaren inte skulle orka så jag blev osäker: Låta tempot minska ytterligare? Eller hitta på något? Det blev det senare och jag tryckte på i ca 200 m och fick en lucka som ökade till som mest ca 50-60 m. Ingen säker marginal alltså och förföljaren hade mentalt övertag på mig då han flera gångar kommit ifatt i liknande situationer och avgjort till sin fördel. Nu hade jag gjort mitt drag så det var bara att fullfölja med ett jämnt och hyfsat högt tempo. Avståndet var länge konstant men började sedan minska och var nog bara drygt 20 m vid 2 km kvar. Jag försökte höja tempot och tappade inte mer förrän i backarna mindre än en km kvar. I motvinden där kändes det som jag stod still och jag bara väntade på att bli omsprungen. På krönet tittade jag bakåt och såg att jag nog hade minst 10 m lucka i alla fall och med bara drygt 500 m kvar så fick det bli långspurt. Jag tittade bakåt flera gånger och hade faktiskt drygat ut försprånget lite så när jag såg rondellen innan mål visste jag att jag inte skulle ge mig. Jag behövde inte ens gå för fullt sista 100 m utan såg bara till att vara först över mållinjen med till slut 3 s marginal. Jag får erkänna att jag var lite speedad efteråt, jag hade överträffat mina egna förväntningar och lyckats med vad jag inte trodde vara möjligt, Vad glad jag var att jag mot förnuftet hade försökt.

 

Nu spelade det heller ingen roll om IVSM skulle bli en flopp. Eventuella framgångar där skulle vara ren bonus. Upp tidigt och sju timmars tågresa för att vara vid hallen 25 min innan höjdhoppet startade (tack AH för att du prickade av mig). Knappt uppvärmd lyckades jag tangera de senaste årens resultat på 150 cm. Om jag inte gjort en slarvrivning på vägen upp hade det räckt till ett brons men det var inget jag deppade för (trean var faktisk bättre än jag). Inför 800 m lite senare så var jag ganska nervös. Inte för att jag hade några prestationskrav utan mer för att jag vet hur jobbigt det måste bli för att göra sitt bästa. Sitt bästa är det enda man kan kräva av sig själv och när jag ändå var här så var det det som gällde. Efter att ha sett Andreas Almgren i EM-semin var taktiken också uttänkt. Trycka på från start och lägga mig två eller trea (beroende på hur fort BG skulle starta) och försvara positionen efter förmåga. Aningen efter BG vi ingången i andra kurvan fick det bli det senare. Efter ett och ett halvt varv kom första attacken som jag svarade på och tvingade fyran att hålla andraspår i kurvan. Likadant två gånger till men på rakan innan klockringningen var jag halvsteget efter. Då växte hornen ut och jag tryckte till, kom upp jämsides, hade en liten armbågsfight innan jag var först in i näst sista kurvan. Härifrån var det i princip full fart och vi var fortfarande jämsides in även i sista kurvan där jag sedan inte såg honom i ögonvrån längre. Det korta upploppet kändes rekordlångt på stapplande syrastinna ben och jag var rädd att bli slagen på mållinjen men kom faktiskt in som trea. Jag hade också tydligt tagit in på BG sista varvet och var ”bara” tre sekunder efter honom. Direkt efteråt tackade jag mina medtävlare och bytte några ord med min sparringpartner som slutade fyra. Han berättade att han kommit in på drygt 2:18 och tanken svindlade. Hade jag verkligen gått under 2:20 och det med marginal? Sluttiden blev smått otroliga 2:17,30 vilket jag inte trodde fanns på kartan för mig. Vad härligt att överträffa sina förväntningar, och två dagar i rad till på köpet! För att sätta prestationen i perspektiv så var jag drygt 12 s efter fantastiske Gunnar D som var något missnöjd med sin tid. Jag räknar med att han förbättrar den ordentligt på IVEM snart med lite bättre motstånd. Always, there is, a bigger fish som Yoda skulle uttryckt det.

 

/Anders Toll

Uppdaterad: 15 MAR 2015 21:08
Skribent: Anders Herrmann

Vill du bli medlem?

Läs om klubben här.

Stöd klubben genom att gå till Gräsroten och ange Uppsala LK  som din favoritförening när du spelar på svenska spel.

Stöd ULK när du handlar på nätet!


Här hittar du sponsorhuset REA-kampanjer

Ladda ner Sponsorhuset-appen! Nu finns Sponsorhuset som App att ladda ner på för både iOS och Android. Med appen på din telefon och surfplatta blir det mycket enklare att stödja Uppsala Löparklubb när du ska beställa saker på nätet. Ladda ner den här och kom igång!
App Store och Google Play

Besök Uppsala Löparklubb
på Facebook 

Postadress:
Uppsala LK
C/o Tomas Thim, Slöjdgatan 21
75238 Uppsala

Kontakt:
Tel: 018-550462
E-post: This is a mailto link

Se all info