Hoppa till sidans innehåll

Jag sprang Iran.


Hur kommer man på iden att ge sig av till Iran för att springa ett maraton? För det första gäller det att vara uppmärksam och se vad som händer på sociala medier, och inte bang för att ge sig ut på äventyr.

En av mina FB kompisar, som sprungit i över 100 länder, fick en blänkare om Iran maraton så att han skulle få ytterligare ett land. Men han var redan upptagen på annat håll när det här skulle gå av stapeln. Men på så sätt fick jag reda på det och kastade mig direkt på deras hemsida och gjorde en preliminärbokning. Och på den vägen bar det av.

I samma veva höll jag ju på med mina värre ryggproblem, och tog till slut beslutet att åka till Kroatien för att få hjälp. En operation där nere hastade om jag inte skulle tvingas inställa Iran marathonet. Läkaren där nere visste vad som gällde, och jag fick till operationen i mitt tycke i sista stund för att hinna komma ”i form” efter operation.

Men mitt under uppladdningen drabbades jag av en förkylning som gjorde mig sängliggande ett par dagar. Det var bara att gilla läget och börja om när förkylningen lagt sig. 10 dagar innan maran lyckades jag få till en långrunda på 28,5 km. I och med det kände jag mig ”lugnare”.

Iran kan man inte åka till utan visa. Vi hade fått ett par dokument på farsi, inbjudan från idrottsministeriumet och ett från reseorganisationen där nere. Jag skickade in mina papper till deras ambassad drygt 3 veckor innan avresa och fick visat godkänt på ca 10 dagar. Värre var det för andra hörde jag när jag kom ner. Vissa fick åka till ambassader i deras länder för att hämta tillbaka passen och söka visa vid inresan. Andra fick över huvud taget inte visa. Det gällde alla engelska och USA deltagare.

Vi skulle träffas i en stad som heter Shiraz och därifrån springa till Persepolis, var det tänkt. När jag sökte resor dit visade det sig att jag skulle komma fram mitt i natten. Så jag åkte så att säga en dag tidigare för att hinna acklimatisera mig bättre.

På torsdag eftermiddagen var första nummerlappsutdelningen, och jag var där direkt för att få lite information.

Ban sträckningen hade ändrats. Vi skulle inte springa från Shiraz till Persepolis. Vi skulle börja vid Necropolis och springa 17,8 km rakt fram för att vända. Springa tillbaka till avfarten till Persepolis och fram till en rondell vid infarten till Persepolis, tillbaka till stora vägen och sedan tillbaka till Necropolis.

karta maran

Hela loppet höll på att dras in eftersom det var tänkt att ha målgången inne i Persepolis. Och det kan jag nästan förstå. Alla känner ju historien om killen som sprang från Marathon till Athene för att meddela att Atenarna vunnit. Vunnit över Perserna och dess kung, som bodde i ….. Persepolis. Det var någon högt uppsatt i Iran som tyckte det skulle vara förnedrande att ett maraton hade målgång i Persepolis.

Tiden i Shiraz fördrevs med att kolla staden, hitta lokal mat och snacka med andra deltagare. Det visade sig att vi från Sverige var ordentligt representerade, hela 9 stycken. Fast här var jag ju i princip dubbelt så gammal som de andra.

På fredagseftermiddagen var det en guidad stadstur. Intressant. Men jag hade ju nog inte gått så mycket dagen innan en mara om jag inte haft det på programet. Det var en som hade igång sin GPS och meddelade när vi var färdiga att vi gått 19 km.

img-20160408-wa0017-225x300

Jag var ju lite orolig hur min rygg skulle klara loppet efter det här. Jag hade inte mina cylindrar med mig, utan bara ett stödbälte. Och efter operationen hade jag klarat mig utan cylindrar hittills. Men det skulle visa sig att jag inte behövde vara orolig,

Något att vara mer orolig för var att loppet gick på 1600
meters höjd. Men från det jag kom till Shiraz hade jag 2 gånger om dagen
druckit rödbetsjuice. Sådan där i pulverform som blandas med vatten. Och i
sportdrycken jag tog med till loppet hade jag dito starkare blandning. Under
loppet hade jag inga som helst känningar av att det var hög höjd. Det ända var
i så fall att pulsen var 15-20 slag högre än normalt.

På löpdagen var det frukost från 05:00, och bussarna skulle gå 06:30.

När vi kom ut till startplatsen var det fullt med folk, massa iranier och media. Vi blev snart omringade. Alla iranier ville bli fotograferade med en utlänning. Och med mig var det väl lite speciellt. Jag hade ett linne i svenska flaggan, på kepsen fram en svensk flagga, jag är tämligen lång, har tjusiga mustascher och är lite äldre. Det surrade i luften av drönare med filmkameror.

at_start_naqshe_rostam-1024x764

 

img-20160409-wa0016-1024x576

Jag var lite orolig för att det skulle bli ett tråkigt lopp. 17,8 km nästan rak väg ut och nästan det samma tillbaka. Och vi trodde ju inte att det skulle vara några åskådare. Men oj vad vi tog miste. De första drygt 7 km var som vi trott. Men sedan kom vi fram till Marvdasht, det var smockat med folk längs vägen. Alla skrek och hejade på oss, höll upp skyltar med välkommen och en massa annat. Det var nästan så tårarna började komma. Det här hade vi inte räknat med. Och det märktes att de menade vad det stod på skyltarna och vad de skrek. Jag har tidigare sagt att de bästa marorna är de med amerikansk publik, men det gäller inte längre. Bästa publiken är tveklöst den iranska.

i_ran_iran_marathon-177-1024x684

i_ran_iran_marathon-199-300x200

schoolchilderen

Efter vändningen började det tunnas av lite med publiken. Jag var ju bland de sista. Men det var ändå folk som sprang med mig några meter, ville att jag skulle stanna så de kunde fotografera mig. Men där gick gränsen, inte stanna.

Vi hade fått besked att det skulle vara ca 4 km mellan vätskestationerna, och här skulle finnas vatten – sportdryck – ibland bananer och dadlar – karameller. Men det ända jag såg var vatten. Som tur var hade jag egen specialblandning (vitargo, maltdroxin, rödbeta och aminosyror) som räckte till lite drygt halva loppet.

Första timmen sprang jag på nästan bättre än väntat, hade 10 km på 1:07. Halvmaran hade jag på ca 2:30. Men när det blev bara vatten att dricka gick ”farten” också ner.

Efter att ha vänt vid Persepolis och kommit ut på stora vägen igen skrek kroppen efter energi. Jag försökte få funktionärer att förstå att jag var tvungen att få någon form av energi. Till slut kom någon med några karameller som jag tuggade i mig och svalde ner med vatten. Det började så småningom lätta något på de sista km. 500 meter innan mål fick jag dessutom en banan.

Vägarna hade i stort sett varit avstängda för trafik. Men när jag kom ut på stora vägen efter Persepolis släptes trafiken på. Jag hade ca 7 km kvar. Det kom polisbilar och körde vid sidan av mig och försökte övertala mig flera gånger att hoppa in i deras bil för transport den sista biten. Men maxtiden var 6 timmar, och jag såg att det skulle jag definitivt klara, så jag vägrade att ta lift.

i_ran_iran_marathon-97-200x300 Någon har lyckats ta en bild bakifrån av mig. :-)

 

När jag hade ca 1 km kvar och vände mig om hade jag en hel kö av bilar efter mig. Jag misstänkte att jag var sist. Innan hade jag haft några efter mig. När jag närmade mig målet möttes jag av jubel. Och när jag passerat målet och hittade en bänk att kunna sätta mig omringades jag av iranier, alla ville fotografera mig. Alla frågade hur gammal jag var.

i_ran_iran_marathon-76-300x200

5-10 minuter efter min målgång kom det ytterligare en löpare, en från Irland. Man han fick inte det mottagandet som jag fick.

Loppet var ju egentligen inte tillåtet för kvinnor, men det fanns två modiga iranska tjejer som lyckats få tag på nummerlapp och efter väl förrättat värv fick sin medalj. Fler tjejer kommer att följa, var så säkra.

i_ran_iran_marathon-537-680x1024

På programmet efter loppet stod det en guidad tur till Persepolis. Men det var inget som mina ben var intresserad av. Jag tror att minst hälften av deltagarna gjorde som jag och tog bussen direkt tillbaka till Shiraz och en välförtjänt dusch.

På kvällen följde jag med de flesta av svenskarna ner på stan och firade på en restaurang.

Dagen efter stod det något väldigt typiskt iranskt på programmet – picknick och poesi. Det var avslappnande och väldigt trevligt. Och i slutet av denna programpunkt måste jag ”rusa” för att följa med på en rundresa genom Iran. Shiraz – Esfahan – Kashan – Tehran. Det blev en trevlig resa med mycket gående och möte med trevliga iranier och god mat.

Jag kan varmt rekommendera en resa till Iran. Man blir så väldigt varmt välkomnad.

 

Vinaren var en iranier, med tiden 2:43

Ettan och tvåan bland internationella löpare var svenska.

Tredje internationella var från Danmark.

Min tid var 5:44.

Snapshot - 13

Förr i tiden drömde jag om att komma ner till 4 timmar, men insåg att det var en utopi. Nu får jag kanske acceptera att under 5 timmar är en utopi. Men jag kämpar på så får vi se. Det slutliga resultatet efter operationen har nog inte infunnit sig ännu.

 

De senaste åren har jag inte kunnat springa efter en mara
förrän efter minst 2 veckor. Efter denna mara var jag igång och sprang utan
problem redan efter 1 vecka.

 

Nästa programpunkt blir ett lopp på 200 km på 5 dagar…….. no comments.


Vill man se filmen jag tog under loppet finns den här:

https://www.youtube.com/watch?v=hsv7WTHONxc

 

Uppdaterad: 08 JUN 2016 07:33 Skribent: Gunnar Nilsson

Vill du bli medlem?

Läs om klubben här.

Stöd klubben genom att gå till Gräsroten och ange Uppsala LK  som din favoritförening när du spelar på svenska spel.

Stöd ULK när du handlar på nätet!


Här hittar du sponsorhuset REA-kampanjer

Ladda ner Sponsorhuset-appen! Nu finns Sponsorhuset som App att ladda ner på för både iOS och Android. Med appen på din telefon och surfplatta blir det mycket enklare att stödja Uppsala Löparklubb när du ska beställa saker på nätet. Ladda ner den här och kom igång!
App Store och Google Play

Besök Uppsala Löparklubb
på Facebook 

Postadress:
Uppsala LK
C/o Tomas Thim, Slöjdgatan 21
75238 Uppsala

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info