Hoppa till sidans innehåll

Rift marathon, Uganda


Uganda och The Rift Marathon.

Lite bakgrund till att jag hastigt och lustigt bestämde mig för att åka till Uganda och ett maraton där.

I början av året när jag inte fick mer hjälp i Sverige med mina ryggproblem bestämde jag mig för att åka till en klinik i Kroatien för operation. Jag betalade allt själv. Inte lite heller. I efterhand sökte jag sedan ersättning från Försäkringskassan. Det var ju inte säkert att jag skulle få något, men för mig är det så viktigt att kunna fortsätta springa.

Tidigare i höst bokade jag in mig på en löparresa till Bermuda i januari. Sedan i början av hösten gick plötsligt löpningen enormt bra. Jag presterade på mina träningsrundor som jag nästan inte gjort på 10 år. I samma veva fick jag besked från FK att de beslutat att ersätta mig för hela operationen i Kroatien. Vilken överraskning.

När jag då fick ett stort ekonomiskt tillskott, och resesugen och äventyrlig som jag är, tänkte jag att det skulle vara bra att komma någonstans och få en riktig genomkörare i början av november. Ut på nätet och kollade en marathonkalender. Hittade ett nytt lopp i Uganda. Lagom långt bort och lite äventyr. Kontakt med arrangörerna och det var ok att anmäla mig. Dessutom var det lite välgörenhet med det hela. Överskottet skulle gå till handikappade barn och ungdomar i området. Jag hade med en  stor trunk med grejor till dem.

Vi skulle träffas i Fort Portal på torsdagen. Men eftersom resan dit är lång bestämde jag mig för att åka en dag tidigare. Från flygplatsen, Entebbe, till Fort Portal skulle det ta 4-5 timmar. Arrangören kunde ordna taxi till mig. Men jag ville ha lite ytterligare äventyr, så jag bestämde mig för att åka lokaltransport dit. Taxi från flygplatsen till minibuss stationen i Entebbe – minibuss in till Kampalas busstation. Buss till målet. Ingen tidtabell. Bussen gick när den var full. Jag hade landat klockan 4 på morgonen och kom in till Kampala strax före 7. Eftersom jag var så tidig blev det inte så lång väntan innan bussen gav sig iväg. Till Fort Portal tog det sedan ca 5 timmar.

Stället jag skulle bo på låg en liten bit utanför staden. Hade fått rådet att ta en taxi, men när jag kom av bussen kom det fram en motorcyklist och frågade vart jag skulle. Jag hade mycket bagage, men det sa han inte var något problem. En stor trunk med grejor till barn tog han på styret, ryggsäcken tog jag på mig och hoppade upp, och iväg bar det. Det visade sig vara ett trevligt ställe jag skulle bo på. Ville man ha middag på kvällen lagade de en meny. Sedan satt alla som bodde där runt ett stort bord och åt gemensamt. Alltså inte bara deltagare i loppet. Man pratade om allt möjligt. Samma var det till frukost, efterhand som man kom upp satt man där sedan i godan ro och käkade och snackade.

Efter middagen första kvällen stöp jag i säng. Jag hade inte sovit på 1,5 dygn.

På torsdagen tog jag en lång promenad runt staden och ner till marknaden. Lunch åt jag på en högst lokal inrättning. Det stod några grytor i rummet innanför serveringsborden. Jag viste ju inte vad som var vad så jag bad om en tallrik med lite av varje. Inte tokigt alls, men ingen kulinarisk höjdare.

Nere vid marknaden fastnade jag för försäljare av gräshoppor. Det fanns både levande och stekta. Det fick bli en påse stekta att ha som tilltugg till kvällsdrinken. Inte tokigt alls. Innan hemresa köpte jag en större påse dito som jag nu gottat mig i en dryg vecka efter hemkomsten. Här hemma har jag spetsat dem med lite chili pulver. Gott till en kvällswiskey. Det här var alltså uppladdningen inför maran. Inga problem med magen.

Fort Portal och där vi skulle springa ligger på 1500-1600 meters höjd. Sedan jag kom ner drack jag rödbetsjuice morgon och kväll. Det ska ju öka syreupptaget.

Tävlingsdagen serverades frukost från klockan 5. Vi skulle bli hämtade 6:15 för transport ca 8 km till en lyxlodge där start och mål var. De lokala vägarna är inte av denna värld. Det gällde att se till att inte bli åksjuk.

Vi var inte värst många internationella deltagare. Ca 30 st, och då var det några som skulle springa halv maraton. Det kanske var totalt ca 50 deltagare på marathonet. Starten skulle gå 7:30, men vi blev lite försenade för att alla som skulle vara vid kontrollerna skulle hinna ut.

Här hemma har jag ju sprungit utan min ”ställning” på träningsrundorna, sedan operationen. Men ett helt maraton och böljande dessutom vågade jag inte ge mig i kast med utan den. Och det visade sig vara rätt beslut.

Innan start

När starten gick tog det inte lång stund innan jag var ensammen men inte sist, och så var det hela loppet igenom. Banan var en rundbana på ett varv med en liten vändpunkts grej på ett ställe på knappt 2 km ut och tillbaka. Vändningen var vid en banan som lagts på marken.

Vi hade fått reda på att banan skulle vara ”böljande”, men det var ordentligt böljande. Rena tsunami vågorna, upp och ner hela tiden. Branta backar som gick rakt upp i himlen, fast det var inget himmelrike. Snarare rena helvetet. Det var möjligtvis alldeles i början som jag sprang en del av backarna upp.

höjdprofil

Det ända som skulle finnas vid kontrollerna var vatten. Så jag hade blandat i ordning en rätt stark blandning sportdryck. Och som droppbag strax efter halvan hade jag en halvliters flaska dito samt några gel som väntade på mig.

Rift  Utsikt över The Rift, som gett lopppet dess namn.

Som tur var hade det inte regnat dagen innan så det var inte allt för mycket lera. Det var bara på ett ställe som det var rejält med lera. Där fick jag vänta medan en lastbil tog sig igenom leran först.

lera

Banan gick på småvägar och stigar. Förbi hus, byar och fält med folk som jobbade. Det var inte långa sträckor utan människor som stod och tittade. Jag vet ju inte hur jag såg ut, men jag kan tänka mig att jag inte var allt för fräsch efter halvan. Vid ca 24 km var det någon som ropade efter mig: ”You will die before you get to the finish”.

väg

Vid ca 27 började jag få kramp i lårens baksidor när jag försökte ”springa”. Så därefter blev det inte mycket av det. Jag hade tagit elektrolyt tabletter på kvällen och morgonen men tydligen räckte det inte. När jag hade ca 5 km kvar kom en ambulans och gav mig en dryck med saltlösning. Ett tag senare gick det så smått att shuffla mig framåt.

Jag såg på klockan att jag nog skulle klara mig precis under 7 timmar. Och det gjorde jag också på maraton distansen. Men målet låg en bit till bort. Min GPS visade 42,82 och tiden 7:05. Men det var det mest sceniska marathonet jag sprungit. Jag var tvungen att genomföra för det blir nog inga fler resor hit för mig. Och inte hade jag ont i ryggen varken under eller efter loppet.

Men jag kom inte sist. Tror det var min bästa placering någonsin. Jag kom som tvåa i M60 och som tvåa bland svenskar.

Medaljen

Dagen efter umgicks vi med de handikappade och deras familjer.

På måndagen var jag ute på en schimpanssafari.

Och när jag kom hem hade jag återigen inte sovit på 1,5 dygn.

Nu gäller det att komma i hårdträning till nästa äventyr som är i januari. Mer härom senare.

  Jag tillsammans med den andre svenske deltagaren, hans barn och en duktig Ugandisk löpare.

Uppdaterad: 15 NOV 2016 11:25 Skribent: Gunnar Nilsson
Epost: Adressen Gömd

Vill du bli medlem?

Läs om klubben här.

Stöd klubben genom att gå till Gräsroten och ange Uppsala LK  som din favoritförening när du spelar på svenska spel.

Stöd ULK när du handlar på nätet!


Här hittar du sponsorhuset REA-kampanjer

Ladda ner Sponsorhuset-appen! Nu finns Sponsorhuset som App att ladda ner på för både iOS och Android. Med appen på din telefon och surfplatta blir det mycket enklare att stödja Uppsala Löparklubb när du ska beställa saker på nätet. Ladda ner den här och kom igång!
App Store och Google Play

Besök Uppsala Löparklubb
på Facebook 

Postadress:
Uppsala LK
C/o Tomas Thim, Slöjdgatan 21
75238 Uppsala

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info